Aftonbladet – 13 mars 1851, sida 2

Men hastigt förgick hos honom detta första intryck och helsande vördnadsfullt, trädde han närmare den framför bonom stående stela bilden och sade obesvärad: Var mig helsad, moder! Jag kunde icke draga förbi, utan att besöka Ornano. Moder?s upprepade baronessan med afsky. Vågar ni, utan att rodna, utta!a ett namn, som ni, helgerårare, sårat och skymfat i dess innersta djup ? Sampietro skiltade fårg och syntes öfverraskad. Ett hårdt öde trycker oss, sads han med ostadig blick. Det oundvikliga måste menniskan tåligt bära. Baronen har gått till sina fäder, innan vi hunno plantera frihetens fana på dessa berg, occh äfven vår älskade Vanina blef oss i förtid frånryckt.o Baronessans ögon fixerade honom skarpt. Med höjd stämm: sade hon: Baronen, förl i olycka, af er bedragen och fegt öfvergifven, dog med förbannelse på de kalla läpparne, och förbannelsen gällde er.n Fegt!, ropade Sampietro vildt och grep efter svärdsfästet. Och hvar är wår dotters graf? fortfor baronessan. Har mi jordfäst henne så, som det egnade en dotter af furstlig stam? I hvilken kathedral förvarmr man hennes stoft? Och hvarföre förde nii icke detta kära stoft med er hit, så att vi kunnat fukta det med våra tårar och neåbädda det i familjegriften jemte fadren, hvars sista tanke var hans olyckliga barn ?, Sänd bud till Marseille, svarade Sampietro rått och döljande sin förlägenhet igenom en tvungen ovilja. Tiden bjöd vigtigare sysselsättniag, än högtidlig begrafning och kyrkliga ceremonier. Låt de döda hviia, signora! De äro kanhända lyckligare äm vi Säkert iyckligare än ni, ty det gifves en evig domare och de;n med brott beiastade men skan går redan här bälfvande för Guds straf blixt och hörer i hvarje åskslag den eviga förbannelsens förkrossande språk.n Sampietro ryste ovilkorligt, men snart bemennande sg, sade han kallt och afböjande: