Aftonbladet – 13 mars 1851, sida 2

deflägt ifrån de blånade läpparna, hörde en suck ifrån Vaninas bröst, märkte en ryckning i de stela ögonlocken och höjande sig på knä, Isträckte han nu händerna emot molchimmeln, och en eldigare tacksägelsebön har aldrig uppstigit till höjden, än den, som nu strömmade HAT bans darrande läppar. Vanina vaknade, sträckte sig och den späda handen grep efter haisen. Sedan satte hon sig upp och blickade förundrad på den bedjande. Hvilken förfärlig dröm! stammade bon. Hvarföre är jag så kall och våt? Huru kom jag bit? Och du här, Luciano?s Förvirrad blickade hon ned och sammandrog sina kläder. Du är räddad, Vanina! En engei förde mig bit! jublade Casaconi, höjande henne upp ifrån marken och tryckande henne i sina armar. Ackl! suckade bon och blickade med fasa omkring sig. Jag erinrar mig nu. Hvar är han? Han skall återkomma och med honom den svarte. Luciano, rädda mig! Låt mig fly! O, ögonblicket är fruktansvärdt!s Frukta ingenting, Vanina! Luciano och hars svärd skydda dig! ropade den unga riddaren nÄfven dig skall han mörda! Hvad förmå: en emot den väldige ifrån afgrunden? jemrad: hon och syntes nära att åter falla i vanmakt. Hastigt måste Luciano handla ceb betänkte sig icke länge. På samma väg bar han den sköna, dyrbara bördan tillbaka och nedlade henne ikabineitet på den mjuka soff:n; förjigtigt undersökte han sedan huset, fann till sin förvåning ;llt öde och öfvergifvet, och med stigande förhoppning och förtroende gick han ned till jordvåningen. Pasquals blodiga lik kom bonom att studsa, men blott för ett ögonblick, ty det vällde för konom det högsta. Hen fann öppnade rum, fann vin, frukter och portvaktarens släder. Försedd med de förra återvände han till Vanina, hvilken han fann sittande i tankös stillhet. Lugnad genom hans trösande ord, stärkt af vinet, men ännu mera genom föräkran om Sampietros aflägsnande, hemtade sig nart den så grymt marterade och hennes ande ifvades af medvetandet, att hafva en troger, uIskande själ såsom skyddsande vid sin sida. Sjutet följer.