Aftonbladet – 12 mars 1851, sida 2

I cke befläcka sig med qvinnomord. Är icke den örsta ohörsamheten, som min fars befallning urkuldar, redan oerhördt bestraffad igenom dessa marter. Sampietro, hör upp, eller jag rgås och ni begråter sedan förgäfves det bjerta ni rossa! le Bastelica grep och kastade henne viidt tillaka i lindstolen. Hans hotande vink förde egern närmare och Vanina blickads förtviila den svartes rullande, spöklika ögon. Hvarföre krossade jag henne icke, innan bon vanärade migl, rasade generalen. Qvinna, ;å sannt det dundrar der ofvan, så säker är lin död! Den olyckliga nedföll förlamad till kmopp och själ framföre den omensklige, men diödsingsten uppreste henne ännu en gång och hon tötte negerns hand tillbaka. Och af fremmand2 band låter Bastielica nörda sin maka, hvars kropp aldrig någon anvan berördes, framstötie hon med en sista anträngning. Ren är jag! Död är föriossning, ullborda sjelf missgerningen, — du åjefvul i nenniskohamn ! Bastelicas ansigte förvred sig till ett sataliskt leede; han ryckte den tårdränkta mäsluken ur sitt offers hand, vred den hårdt tillamman, kastade den sedan omkring Vaniinas vita hals och åtdrog med all sin iittekiraft len på snaran slagna knuten. En fruktamsvärd, lång åskknall skakade i detta ögonbllick wuset. Bastelica lät negern med siltessnöjret vinda händerna på offrets rygg, kastade ämnu n blick på det rossiande liket, och störtade sedan med den darrande Mingo ut igenom lörren, hvilken han tilläste efter sig. Ankommen ned på gården befallte han med hes, rytande stämma bela betjeningen med hästarie samlas utanföre porten; hen tillslöt sjelf huset, kastede sig på sin bäst, sprängde med uttryckta sporrar ur staden, och med fasa närkte hans tjenare, huru han öfver brons: pröstvärn sjupcade portnyckeln i vatiner.