Aftonbladet – 12 mars 1851, sida 2

KEN TRIESTE Och vänligt förde han honom sedan tillbaka, genom en liten sidoport ut i trädgården. Den fremmande blef här lifligare än uppe i rummen. Han genomlopp gångarne, hvilade nästan på hvarje stenbänk, i hvarje ännu obeskuggad berså och tecknade med sin värjslida bokstäfver i sanden; på terrassen plöckade han några späda violblommor, som: dolda doftade i gräset, och betraktade dem länge med fuktiga ögon. Generalskan gladde sig redan åt dessa vårens förstlingar, då den oförmodade resan inträffade,, sade Pasqual. Men hvad är det? Väldiga slag hördes nu af den tunga portklappen, allt bäftigare och häftigare. En otålig gäst, sade Pasqual. Herre, ovädret är öfver oss. Se hur stormen böjer lindarnes kronor! Stora regndroppar falla redan. Gå der på terrassen under den lilla trappans hvalf; jag kommer genast tillbaka. — Nå, du rasande klappare! Slår du porten i stycken, skrilver jag snickarräkningen på din rygg. Du synes tro att en portvaktsre är ett bevingadt djur och att nyckeln är sjette fingret på hans hand.n Den arme, godmodige Pasqual anade icke, att hans glada lynne och oskyldiga skämt så snart skulle finna ett mil. Fiygelporten stod vidöppen och med dödlig förskräckelse ryggade Pasqual tillbaks, ty astelic2, hans herre, stormade in igenom den. Fördömda murmeldjurn, dundrade den bekanta basstämmar, din herre vägrar du inträde, men hang fiender lemnar du utgång! Se här förrtdarelönen! och blixtsnabbt blottades den breda klingan och stålet for igenom den oskyldige, olyctclige tjenarens bröst. ,fvad gör ni, Sampietro?, qvidde den bäfvarde Vanina, som nu framträdt ur bärbåren. Jag dömer och straffar! detta var blott förespelet svarade Bastelica kallt. Den bleka gestalten vacklade, bedöfvad af fasa, men Sampietro fattade benne hårdt vid armen, befallde sina af förskräckelse förstenade ledsagare att ,bortföra hästarne, tillstänga porten och bevaka den, I I