Aftonbladet – 11 mars 1851, sida 3

despersedlar. Jonsson är häktad. LANDSORTS-NYHETER. Den framgång som Löjtnant Höökenbetg haft med sina barnbaler, har nu börjat uppmuntra äfven andra att försöka dylika. Så har en hr Meurcke nyligen anställt en sådan uti Wadstena, men hvilken, enligt hvad Gengångaren säger, icke lyckats, utan varit fåtaligt besökt; orsaken, menar Gengångaren, skall vara att hr Meurckå, ehumru han upbjuder all sia förmåga att roa dem som boesöka hans T tillställningar, icke kan skrika så högt som rolighets-ministern Höökenberg. Gengångaren: råder för öfrigt en och hvarje konstnär att ej besiöka Wadstena. Kalmar den 5 Mars. Ännu den första dennes hotade trädens svällande knoppar att slå ut; flera blommor hade redan vaknat ur sin dvala och man hade här till och med redan ätit sparris, som i närheten af staden vuxit på kall jord — morgonen derpå dansade en hvinande nordan vildt omkring med de yrande snöflingor, som under natten dragit ett liklakan öfver jorden och endas;t med största möda kunde de tjockt isbelagda fönssterrutorna så pass upptinas, att man kunde se den vilda dansen derutanför. Natten derefter var köllden ännu starkare. På eftermiddagen i förrgår ladde sig kölden åter, och på aftonen omkring kl. 8 vvisade vintren en ny inkonseqvens, som väl torde föörtjena omtalas, såsom en för denna årstiden åtminsttone högst ovanlig, om icke till och med onaturlig företeelse. Vid nämnde tid observerades nemligen af flera, fullt tillförlitliga, personer ett mörkt moln, som bortöfver Öland från NO. med vinden drog sig moot 80. och hvilket tid efter annan urladdade sig i meer och mindre starka blixtar. Fenomenet upprepaddes åtminstone 10 å 42 gånger. Så besynnerligt deetta än låter, kunna vi dock fullkomligt garantera för sanningen deraf. Vi hafva väl icke förr hört omtalas något dylikt; men slideles enstaka står dock icke denna tilldragelse, ty en gammal trovärdig sjöman berättar sig för många år sedan hafva sett samma företeelse. (K.-P.) — EN BJÖRNJAGT I NORRBOTTEN. Uti Örebro tidning läses följande dit insända bref från Umeå af sistlidne Januari månad, hvilket på ett intressant sätt målar en der förehafd björnjagt Utdrag af ett bref från Umeå. Jan. 18351. — — — Men nu bär det af till fjälls. Min resetur har upptegit en tid af trenne veckor, ifrån sista dagarne af förlidet är till nu för några dagar sedan, då jag frisk och helbregda återvände till mitt älskade hem. Ifrån Åsele är att berätta, det vice pastor derstädes, Lindahl, en ung, ej stor, men vig och stark man, nyligen på en björnjagt, med sitt sjelfssmidda jagtspjut, genomstack en Nalle, som redan hade omfattat med sitt förfärliga gap och sina skarpa, långa klor en bonde, som, mindre modig än presten, ämnade fly för skogsbusen, som först hotade med sitt anfall andansmannen, men, då han såg dem flyende, rusade på honom, kastade honom under siig, bet hoom öfver ögat och i båda armarne, hwvilka bära blodiga, oförgängliga vedermälen af Nallles vrede. Att den arma bonden varit dödens rof, om den moige presten blott ett ögonblick dröjt att med säker ch stark arm genomborra björnen, är säkert. Spjuets af god björk bestående skaft visar djupa mären af Nalles skarpa tänder och hans kraftiga benödanden att afbita eller afbryta träskaftet, under let jernspetsen redan satt i närheten af hjertat på ionom. Hade detta bemödande lyckats, så hade den eppre presten varit förlorad, i synnerhet som den nåra bonden, lika ovan och lifrädd som den förste, j heller genast vågade anfalla den g:mensamma finden, som dock på sistone blef genomskjuten och enomborrad. Nalles hud var stor och vacker och ans költ smakade äfven mig ganska bra. Spjutet ned det ärofullt märkta skaftet hänger mu som en scker trofe i prestens rustkammare; hians gamla jörnhund, van vid dylika krig, var också. af samma jörn illa biten, så att öfra tandraden, meed en del I käken, befanns bortryckt. Han är nu iinvalid och aderhålles såsom sådan. Den yngre bjöörnhunden ef emellertid vid samma tillfälle inläred af den umle. Emellertid hede man i nästgränssnde socknar uppckt ej mindre än 8 björnar och ringat dem. Den iodige, unge presten, uppmuntrad af den sista bajens för honom ärofulla utgång, rustade sig nu till en stora striden, troligen den största, som någon rinrar sig hafva egt rum i sjelfva detta björnland. m förloppet skall jag framdeles underrätta. Den unge björnmördarens far, prosten Lindahl, enstfri, en 80 års man, har också varit en väldig imrod, som ännu älskar skogen och ej kan afhåls derifrån, då lusten kommer på honom att skjuta I — tjäder eller hare. Gubben har varit med om t nedgöra nära ett helt dussin björnar, hvaraf 4 ed egen hand, dock under mindre svåra förhållann än dem sonen varit utsatt för, i hans första mp med skogsbusen.