Aftonbladet – 11 mars 1851, sida 2

gång. Detta ville talaren bevisa med ett utdrag ur statsliggaren, hvilket hos honom väckt betänkligbeter mot doktor Stenhammars utredning. Doktor Thomander anmärkte att förevarande fråga blifvit ett slags solennitetssak; annars skulle han fästat lika liten vigt vid de 54 tunnorna å ena sidan, som vid de många gånger 54 t:r som halka undan den andra. Han vår således med om en återremiss, för att fi utredt, för det första om K. M:ts beslut vore stridande mot hvad ständerna beslatat,, för det andra -j om det är 542 tunnor eliter 174 tunnor som utgår för Lappmarks ecklesiastikverk, och iför det tredje huru det förhåller sig med den tiondeespanmål, som bort tillkomma pastorerna i Dorothea, Fredrika, Wilhelmina och Stensele församlingar, hvarom utskottet så naivt förklarat sig icke hafwa vunnit full visshet. Biskop Heurlin sade att majioriteten i utI skottet icke velat höra några upplysninjgar; den hade blott velat ha slut på stiken. Emot doktor Sandbergs u:drag ur statsliggaren — hvilten d:r Thomander, i fall strecket sattes på rätta sället, så gerna hade kallat för statstiggaren — åbenpade hr biI skopen den upplysning han erhållit af en af utskottets kanslibetjening (!) och som för hotom varit fullt moraliskt öfvertygande. Rätt och Sarning — slöt hr biskopen — skola ta ut sin rätt, i en opartisk framtid, om icke nu, och jemförelsen emellan innevarande riksdag och den för 40 år sedan skall icke sakna sin historiska märkvärdighet. Doktor Stenkammar ville blott fråga dr Thomander om konungabrefvet af år 18335 icke borde åtlydas, och dr Sandberg, om han ansåge det anslag som står på kle ecistaten, stå på riksstaten, eller icke. Poktor Sandberg svarade, att han trodde sig här icke stå någon examen, och derföre undandroge han sg att svara. Doktor Stenhammar återtog: Kan doktor Sandberg icke förneka att anslagei står på riksstet, så är ju den kongl. propositioneus uppgift oriktig! Quod erat demonstrandum. Härmed var diskussionen öfver förevarande punkt i det närmaste slutad. I anledning af förslaget att upptagandet af kollektmedel för Lippmarks ecklesiastikverk måtte upphöra, uppstod blott prosten Aro-senius med en välment önskan om deras bibehållande. Såsom skäl dertill omtalade han den folktro som vore rådande i hans ort, ait välsignelse följer dea som bidrar till dessa kollekter, så itt hans kreatur skyddas från sjukdomar. Men om det så förbåller sig, yttrade doktor Thomander, att dessa insamlingar bidraga till vidskepelses urderhållande, T bifaller jag förslaget om deras upphörande. Vid de återstående punkterna var föga att anmärka. Derefter förekom ett protokolisutdrag från BondeÅståndet om dess beslut öfver samma betänkande. T Ett protokollsutdraget bifogadt anförande af Nils Andersson från Skåne (se här nedan) upplästes och beledsagades af åtskilliga åh! och ah! Hos Borgarståndet förekom uti des etermiddagsplenum allmänna besvärsoch ekoromi-utskot tets utlåtande N:o 30, i anledving af vickt motion om meddelande af stapelstadsrätt för staden Söfvitsborg. Mot en sådan rätt talgda hrr Lagergren, Ekenman och Halling, anföranda såväl allmänna grunder som en del specialförhållanden, för att visa des den begärda rätten var obehöflig. För motionen och utskottets bet. yttrade sig hr Billström, Muråen, Palander och Gustafsson. Vid voteringen blef bet. med 34 ja mot 45 Rej bifallet.. För öfrigt upptogs aftonen med uppläsandet utaf statsutskottets utl. N:o 61, angående riksgäldskontorets förvaltning under den sedan början af 1847 och 1848 års riksdag förflutna tid. Alla punkterna i detsamma biföllos eller lades till handlingarne med oågra oväsendsliga anmärkningar, hvarefter decharge lemnades för riksgäldskontorets styrelse. Bondeståndet. Vid föredragning i prenum sistl. Lördag af statsutskottets utlåtande N:o 51, angående beräkningen af statsverkets inkomster, anmärkte tf. talmannen Anders Eriksson att första punkten deraf stode i ett så oskiljaktigt sammanhang med frågan om skatteförenklingen, att den borde åtterremitteras och icka företagas förr än det sednare ärendet blifvit afgjordt, till stöd för hvilken meniog ham uppliste herr Werns reservation. Sedan många ledamöter förklarat sig de!a denna tanke, upplästes fföljande anförande af: Nils Andersson från Skåne: Det utlåtande Statsutskottet slgitvit avgående beräkningen af statsverkets inkomster, utgör åter ett bevis på det osammanhang och den ändamålsvidrighet, hvarmed våra riksdagsförbandlingar behandlas. Det måste nemligen förvåna, att emottaga detta utlåtande, utan att Utskottet lemnar det riingaste motiverade svar på de framställningar, som ifrån Bondeståndet blifvit gjorda angående afskaffande af hemmantalsräntan, mantalspenningarne, o. s. v. ja, till till och med blott omnämner den af medbrodren Bengt Gudmundsson föreslagna åtgärden; men ej utlåtit sig derom eller ens nämnt hvad af nedbrodren Ephraim Larsson och äfven af andra stårdsmedbröder blifvit anfördt i samma syftning. Det synes likväl varit utskottets pligt, att utreda äfven dessa förslag och att antingen godkänna de skäl och beräkningar som biifvit anförda för en sådan minskning I grundskatter och personalafgifter eller ock för riksstånden framlägga de grunder, som inom: Utskottet hindrat deras godkännande. Nu finner man deremot en beräkning af statsinkomsterne föreslagen, som, derest den af riksstånlen godkändes, sedaa skulle förhindra ståndea att unna i det ringaste förändra nuvarande skatteruriker; och det utan att motionerna derom kommit inder pröfoiog. Ett sådant förfarande undertrycker cke blott motionärernas, utan äfven sjelfva riksstånlens rätt. Jag anser mig i följd häraf uppmanad, attt yrka det Jtskottet måtte skyndsamt iokomma, antiingen med ärskilda utlåtanden angående de förslag scom blifvit fgifna till förändring i alla med statsinkkomsterna ammanhang egande beskattningar, eller ockk i ett föryadt utlåtande, vid bvarje inkomstrubrik redogöra för le gjorde förslag till förändringar i densamma, och de käl hvarpå Utskottet grundat sitt tilleller afstyrande. Hvad sjelfva den nu uppgjorda förslagsbeätningen angår, så; måste den bedömas ur en af vå synpunkter: den ena, om ej det är rätt att beikna de extraordinarie inkomsterna så mära verkgheten som möjligt, för att kunna lindra de mest yckande ordinarie, i hvilket fall man kam komma I en billig och rättvis reform i vårt åldlriga och ;tungande skatteväsende: den andra, om en såin beräkning af verkliga beloppen och cden darat ljande synbara större inkomstsamman nödvändigt (all medföra ökade statsutgifter, i följd af Tögerinens eller de löntaganda klassernas banägenhet att isponera allt hvad kom kan i skatteväg af folket !prässas. Anser man Rikets Ständer aldrig kunna träda den förra vägen, utan vara evigt dömda t vandra fram på dea andra; då, men endast då, detlikgikigt eller till och med ursäktligt om man ENSE RSkamk———— är