Aftonbladet – 11 mars 1851, sida 1

Nej, jag hatar dig icke, Lucizno, sade hon akta och mildt, räckande honom handsn, hvilen han betickte med så brännande kyssar, att on, ångrande sin oförsigtigbet, hastigt återirog den. Och likväl reste da uan afsked; utan att åsa, sönderref du initt bref, hvaruti jag afslösde hela milt hjerta Icke minsta helsning ill mig sände du med min budbärarinna, till vännen, som, slltsedan han förmått tänka, känt slott en lycka, din nirhet, blott en trohet, den enot dig. Du hatade mig icke, och likväl! nekads du mig hvad man icke nekar en fremmande. Men ditt förändrade hjerta har äfven förändrat mitt. Du har lärt mig bat som jag aldrig förut känt; bat emot en enda, ett outsläckligt hat ända till grafven och äfven derutöfver.a Hvad medför du ifrån min älskade moder, ifrån min vördade fader?s frågade Vanina hastigt. Lucianaos lippar darrade af djup smirta, han sänkte ögonen osh svarade: Min moster, den ädla signeran, hvilken äfven jag ärar som en mor, bereder sig att resa till Genua, dit man fört hennes make. Men nes kärlek ti!l honom är helig och evig. Hon kan icke lefva der han icke är och vill dela han: olycka. Alla Ornaros besitiningar äro iokräktade af genucsiska soldater, äfven mina, och s mna öda hatar alla slott, tillhöriga fa miljen Örnanos a2nörvander. Vanica satte sig skakad på en bink. Och hvad har ni försport om Beastelica, min herre? frågade hon med låg stämma. — Lucianos ögon uppflammada i fiendtlig glöd. Han har framkailat olyckstjernan öfver vårt hus, svarade han häf.igt; för hans skul, hvil ken Genua anser för sin dödsfiende, lida wi alla — han skall lemna oss i den snara, i hvilken hins obetänksamhet och bandit-djerihet lockat oss. Byktet äger att påfven i Rom med sin binnstrila hovat Genua, om det icke genas lösg fver kyrkans genersl: — man siga (Gonna jpifvi eter och ali des ide grtvade bärs on måste sliens st d videre: okt det Fraga