Aftonbladet – 10 mars 1851, sida 3

SockennoJjding. Han har ej endast gudsitjensternas ordentliga upprätthållande i enlighet med gällande lag och ordning samt religionsoch sedevården helt och hållet sig ombetrodd, utan deltsgande å församlingens sida. Om väl i landsförsamlingar ett kyrkoråd eger rumn, så sammanträder det blott på kyrkoherdens kallelse, när han så pröfvar tjenligt; och detta endast såsom en nämnd i disciplinarmål, hvarvid dock kyrkoherden ensam är den egentligt active. (I städer är kyrkorådet åter blott en delegation af sockenstämman, behandlande enligt föreskrifven ordning samma ekonomiska ärenden som depna.) För öfrigt gitvas inga församlingen eiler pastoratet gemensamt rö.Irande ärenden, af hvilka icke han är den egentliga ledaren, eller åtminstone icke ännu allmänligen anses böra vara det. I sockenstämman och i skolstyrelsen är han sjelfskrifIven ordförande; i fattigvärden har han ock valrit det ända intill sednast, år 1847, utkomna nådiga förordning. Öfver sundhetstillståndet, Jmed ett ord, öfverallt hvad pastoratet rörer skall han vaka. Af denna ledning och uppIsigten öfver alla pastoratets ärenden, såväl ekonomiska som kyrkliga, i förening med hans Jenskilda ekonomi, upptages äfven till hufvudjsaklig del hans tid, synnerligast i större och a folkrikare församlingar. I pistorater med en , Ifolkmängd af ända till 10,000 invånare och ,derutöfver, som icke äro sällsynta (i Sunne patstorat i Wermland uppgår den ända till 18 å ,19 tusende), kan han ock svårligen vara något .Jmer än en sådan sockenhöfding. Skötandet af Iden egentligt andliga delen af bans kall, preI dikandet, nattvardsförhören, skriftermålen, husförhören, sjukbesöker, måste här till hufvudsaklig del uppdragas åt andra, om han än taJger del i nattvardsungdomens undervisning Isamt äfven predikar någon gång. Af denna lanledning uppkommo också, flerstädes af beI hofvet, mångenstädes också blott för pastors beqvämlighets skull, redan tidigt medhjelpare leller komministrar. Men då nu anslagen till presterskapets aflöning, såväl till boställen som Itill tionde, redan förut voro tagna uti besittning af pistorerna, samt uppgingo till ett belopp, som icke sällan var betungande för menighetern:, så kunde denna nya ecclesiastika Itjenstemannaklass aflöning följaktligen icke blifva annat än kn:pp. Församlingarme anskaffade på sin bekostnad små boställen,, man anslog ytterligare en liten spanmålsafgiftt per bemmar, under det mestadels äfven pastoor sjelf bidrog med rågra tunnor spanmål tilll deras aflöning. Dessa fingo nu efter hand sina del i de kuranta ecclesiastiska göromålen, siin bestämda predikoskyldighet och sin bestämda del uti de öfriga till gudstjenstens upprätthållamde hörande ärenden, sina bestämda husförmör att förrätta, jemte pligt och rätt att besörja sjukbesök, begrafningar, dop, och öfriga tjensteI förrättningar, när de påkallas. I utaf flera församlingar bestående pastorater kunna de äfven, enligt med pastor träffad öfverenskommelse, bestrida själavården helt och hållet, under det denne likväl tager lönen. Härtill har sedermera kommit en extraordinarie tjenstemannacorpa, Adjunkte: na, bland hvilka de förnämsta, de uti hufvudstadens territoriala församlingar anställda första pastorsadjunkterna, allt mer synas på väg att undantränga de ordinarie medhbje!parne, komministrarne. Herr Beckman anmärker: Förtroendet med nattvardsungdomens undervisning lemnas, der så anses nödigt, sedan 25 år tillbaka, åt pastorsadjunkten framför komministrarne, äfven om den förre inom året skulle hafva blifvitt prestvigda. De hafva dessutom flerstädes sin:a påskböcker, i likhet med det ordinarie presiterskapet. — Men såsom ganska anmärkningsvärdt må vid frågan om de embeten, i hvilka svenska presterskapet vid förramlingarne är fördeladt, icke förbigås: Sjeifva kyrkoherdebeställningarne, de enda, med hvilka så väl det moraliska som juridiska ansvaret för församlingarnas vård är förenadt, betrektas ickedestomindre som så föga vigtiga, att de ej anses fordra sin egen man, utan ofta nog äro såsom prabenden förenade med andra beställningar. Så hafva gamttiga professorer och adjunkter i theologien vid rikets båda universiteter, vid Lunds universitet dessutom 4 professorer inom de öfriga fakulieterna, 2 eller flera lettorer vid de flesta rikets gymnasier hvardera sitt proebendepastorat, biskoparne mestades 2, bistopen i Linköpings stift icke mindre än 4. Om deta pixbendeväsende än icke är nytt, u:an ären lemning från medeltiden, förbifver det derföre icke mindre apmärkningsvärdt. Man invänder kanhända, att pastoraterna lika väl kurna skötas genom vikarier. Men öfverallt betraktas det annars som ett vilkor för en god själavård, att själasörjaren är fast på sin plats och eger påräkna att der fortfarande kunna leva och verka. I mån af sip längre vistelse inom ena församling kan han rätt känna och införlifvas med densamma, endast i mån af hans längre vistelse och verksamhet inom densamma kan ock den religiösa och sedliga ioflytelsen af hans kalt göra sig märkbar och bära varsktiga frukter, bott under längre verksamhet och vistelse åan han 1 någon väsendtlig min bidraga att der fostra en generatiop. Men då de styrande sjelfva inom kyrkan sålunda icke finna betänkligheter vid att bortgifva prestlägenheter b!ott för emolumenternas skull till och med till sådana, hvilka knappt kunna taga ens någon del i en betets förvaltning, må man ej finra annat ån raturligt, om dylika lägenheter af samma skäl äfven eftersträfvas. Man bör fördensku!l icke finna underligt, om presterskapet, till cch med pastorerna, ävda in i sitt sjuttond: år, såsom erfarenheten ofta visar, är stalt på en sökande ovp ya och d instiiutionerna rt det till: inil 20dan öfva obea öfrerhulvud enxndzst r.o:stå, (Forts.) rn As (Iinsändt.) Den entustasm som under denna vinter: visat sig vid bega det af de i sådan myckenhet tillstä lde