öarna. Men en sorgsen stämning rådde hos besättningen, ty hvar och en ärade Vaninas nedslagenhet. Hon syntes sluten, undandreg sig äfven Evgenias förtroliga frågor och blickade stum ned i vågen från fördäcket, utan att rö så af föremålens nyhet. En strid hade upp: stått i hennes inre, som den sköna lidande sökte ifrigt bekämpa. Vanina hede aldrig lemnat hemmet, aldrig förr vwvikit ifrån modrens hjerta, och uppfostrad i sträng sedlig. het bade föräldrarnes kärlek tillfredsställt ala bennes önskningar. Hon visste knappast att bon haft någon wvilja och hade icke tänkt sig något annat förhållande möjligt. Hvilken förändring måste derföre de sednaste tilldragelserna i ett sådant sinne framkalla! En annan, en fremmande, sträng man hade trängt sig emellan henne och föräldrarne, och dessa hade till bonom afträdt alla sina rättigheter. Om än denne man under de få dagarnes sammanlefnad icke egentligen visat sig bård och hjertlös, så saknades dock mycket bos bonom, som hernes drömmar — och hvilken flicka drömmer sig icke en framtid! — förespeglat henne annorlunda, mycket som hon af sin gifta vänintas öma kärlek till sin man iphemtat. Och nu — hon, den för rågra dagar sedan ännu späda, rädda jungfrun utstött i en okänd verld, allena, utan stöd ibland fremminde — under bevakning af denne Malespira, hvars skarpa, genomträng:nde blick, hvars listiga; nästan vidiiga snietsdrag redan i slottet Ornanoa icke kunnat vinna aktning och förtroende. Men bon var from — och då sann religion alltid är qvinnans bästa stöd — starkare än mannens mod i orkanen — så blef den i Vaninas rena själ en ifrån bimlen sänd engel, åt hvilken hon med fast förtroende öfverlemnade sig och sitt öde. Hvad som träffade henne var kickadt af Gud, och att klaga deröfver vore synd; att bära det vore pligt. Och om än Antoni2:s bref hade gifvit hennes bjerta ett sår, hvars smärta hon icke genom föresats och bön förmådde stilla — om än den gamle Josephos svårmodiga blick och de unga bergsboernas vördnedsfulla, men sorgbundna stillhet erinrade