Aftonbladet – 6 mars 1851, sida 2

I detta ögonblick darrade ock Vanina omärkligt, och den friska vinden, som beströk den kala höjden, hvars spets de nu bestigit, syntes vara välkommen för hennes glödande ansigte De hade nu på en omväg åter närmat sig slottet; de enskilda hus och boningar, som slötc sig till detta, kunde ifrån denna höjd samtliga öfverskådas. Böjande omkring en väldig py: ramid af rödfläckig granit, som blifvit uppres! till minne af en Ornanos hjeltebedrifter, vänds sällskapet snart sin skarpa blick ifrån detta döda stenmonument till ett leivande föremål och till något oväntadt, som tilldrog sig ne:e på bergsluttningen. Vid ett af de högre belägna husen stod, beskuggadt af en altan, ett par, hvilket icke syntes ana att spejande ögon kunde nedsänka sig till dem ifrån det höga berget. Ah! räfven fångar en hönas, ropade den sjelfsvåldiga fransyskan, och pekande med den klla handen gjorde de äldre kortsyntare fruarna uppmärksamma på upptäckten. O, huru tröstande likväl, käraste Vanina, är detta bevis, att icke alla hjertan i dessa berg äro snökalla som ditt. Vid Saint Denis! det är den sköne och blyge Luciano, som synes hafva något vigtigt att anförtro din svart!ockiga kammarjungfru.n Antonial utstötte Vanina och stod lik en bildsted, bliekende med glödande ögon ned åt djupet. Se, buru djerf den unge riddars a omfattar dena vacira frun, hura st a hörer de vält hur u man IF skämtande. Se han san, som Vore trugar han henne e I rar ait emot! ser: en liten ring med ljusa turke Iknande de små betydeisefulla minnesblom mor: a, eller eit per!snöre af granat, eller röda koral!er, fårgen af hans glödande hjerta, som det hvita papperet döljer. Nå ändtligen låter hon beveka sig, huru trycker han hennes hänaer, huru blygsamt nedslår hon ögonen ...