Aftonbladet – 5 mars 1851, sida 2

tal, som med hesa och hväsande toner liknade en sprucken klockas, träffade hans öron och klingade hemskt, infernaliskt. — Han hade dragit sig tillbaka, liksom fruktande ett farligt djurs ansprång. Men snart höjde han handen och i den det breda svärdet, då Adamo störtade emellan, — tog den gamla i sina armar — och lätt som hade hon varit ett spädt barn, bar henne in i ett mörkt sidorum. Fremlingen, för att dölja sin rörelse, sade nu till den beväpnade mannen, som med honom inträdt i hyddan: Capitano Malespina, se ut efter vädret! Den qvafva luften i derna förpestade håla kunde göra en rese sjuk. General! regnet nedstörtar ännup, svarade denne. Vi måste hafva tålamod, till dess dagen inbryter. Tålamod! det är för mig S:t Laurentii balstern, — röt genena!en i sitt skägg och kastade sig i den stoppade stolen vid härden, der den gamla setat. Allt detta förekommer mig som ett karnevalsskämt på vår brudridt. — Sök er någon plats till hvila, capitano. Vi äroju icke ovana vid dylika nattliger., — Öfverraskade af titeln de hört, stego byddans innevånare upp på vinden; — blott Andrea såg sig tillbaka på stegen och betraktade med skarp blick den mörke gäster, huru han satt i den rödglödande belysningen och omrörde elden med den blanka svärdsslidan. IL I slottet Ornanos närmaste omgifning såg man på morgonen efiser nämnda ovädersnatt blomman af korsikanska ridderskapet samlad. Slottet låg på en bergshöjd och valet af stälet gjorde anläggaren heder. Emot söder sträckte sig en af dessa sköna dalar, som, utan att trötta, fängsla blicken genom sin vildromantiska karsktär och en flod, hvilken gifvit slottet namp, slipgrade sig cch, hämmad i silt lopp