Aftonbladet – 5 mars 1851, sida 2

för våra bjertan är ingenting kärare, heligare på hela ön. Vi vårda henne enligt pligt, som fromma barn, på det att hon en gång må bedja Gud för de kära efterlemnade. Hon lefver dock redan halft öfver jorden, talar med englar cch ser ljusare med sina skumma ögon, än vi, då andan fattar benne.r Den gamle, som förut icke uppblickat ifrån sin kittel, riktade nu de röda ögonen på den som stört henne. Hennes blick var skarp och hennes styfva hals rörde det böjda hufvudet fram och åter. Adamop, sade bon och stämman Jjöd dof, som ur en graf. — Adamo, hvarföre har du frånskjutit dörrens rigel? Blodiga skosulor ha trädt öfver din tröskel; drif ut dem, — innan de medföra förderf! Är hon vwansinnig? frågade den fremmande och vek tillbaka på bänken för de torra armarne, som långsamt och spöklikt sträcktes emot honom. Nej, Signore! svarade Adamo, bittert leende. För den fromma har minsta barn ing nting att frukta. Hon tjenade en gång som amma på Villa-Bastelica — och då hon erinrar sig det, föresväfva henne drömmar om gamla händelser.n Mer, hvar har du femte fingret på din venstra hand ? — frågade nu plötsligt den gama och stirrade på fremlingens händer. — Men vid frågan sjönk hennes bufvud emot bröstet och knappt hörbart tillade hon i afbrutna satser: nÄktastånd — olyksstånd! — Arma barn, moitag icke den rostiga ringen! — I stället för guld, gifver hav jern; — Blod rostar. — O, buru jernringen skulle irycka din svanhvita hals! — Du lilla arma dufva! Flyg, flyg hög: och i vida kretsar, att icke höken må gripa dig. O vel — Fyra klor rifva rofvet lika väl, som fem — Synbart bestört och med stela blickar hade den herkuliske krigaren afhört detta sällsamma