Aftonbladet – 5 mars 1851, sida 2

ppväxa på kortare tid än 200 år, samt gröfre husimmer och sågtimmer ej på kortare än 120 å 450 r, samt i förhållande till jordmånen och liget växa lika fort. Härtill kommer en annan anmirkningsfärdare omständighet, att skogen i allmänhet mest örödes i granskapet af hafvet och de segelbara vatendragen, samt utefter alla flottleder för sågtimmersransport uti de inre delarne af landet; Hvaremot, mdantagande naturligtvis bergslagerna och granskaen omkring bruken, skogen endast i minndre grad an användas i de trakter, der dylika flodttleder ej ionas, och hvarifrån den, i anseende till skkogseffekernas tyngd, icke medgifver en längre tiransport; varaf följer att hela den skogstillgång, som enligt örenämnde kalkyl skulle kunna beräknas, i ganska nånga fall ej är i sjelfva verket tillgänglig. Jag beöfver således ej upprepa, att en skogstillgång i de fre trakterna af Norrland, ja till och med i de inre i Småland, huru rik den än må vara, aldrig lönar mn längre transport, buru stor skogsbristen inom närliggande landskap än må vara; hvarföre är att emotse, att i händelse skogsförödelsen får inom de efter hafskusten och de större vattendragen belägna trakter ohejdad fortgå, deras invånarg, icke förmående att till stegrade priser inköpa och transportera ved från aflägsna orter, slutligen skola se sig nödgade att utvandra från riket och söka sig Ihem under ett annat klimat, hvilket af samma orssak redan händt från fiera trakter af Tyskland. Dessutom måsto beräknas, att trävarvutförseln hittills varit en M rikets vigtigaste inkomstkällor, och att beloppet af densamma vissa år till och med öfverstrgit jern;xporten i värde; samt att den sistnämnda hufvudakligen grundar sig på tillvaron af skar i det nre af landet och på möjligheten att till så billigt ris, som kan stå tillsammans med jernets försäljningspris, kunna erhålla byggnadsvirke och nödig soltillgång, hvarförutan hvarken grufvorna och masagnarne, ej heller hruken kunna gifva någon afkastning, utan miste nedläggas. Den friare kkolhandel, som i sednare tid blifvit medgifven, har, ethuru lemnande tillgångar för dagens behof, blott ämnu mera bidragit att afskära dem för framtiden. Att tänka på framtiden, är emedlertid hvad förnäwligast erfordras i fråga om skogshushållning i anseende till skogens sena återvext, och hög tid synes nu äfven vara, att Rikets Ständer genom vidtagande af någon strängare lagstiftningsåtgärd ville taga denna vigtiga gren af den allmänna och enskilda hushållningen upder sin fortfarande vård, innan ännu alla åtkomiga skogstillgåogar äro medtagna och det blifver försent att genom en kostsam och sent växande återplantering ersätta, hvad genom i tid vidltagna åtgärder möjligen kunde från total förödelse räddas, ju förr desto säkrare. Jag vädjar till allmänna erfarenheten foch omdömet, hurudant tillståndet med rikets skogshushållning för närvarande är. Uader det skogseffekter ännu fortfara att utgöra en hufvudsaklig exportartikel från alla rikets hamnar, till och med ifrån Gottland, förnimmer man en städse tilltagamde klagen öfver ökade vedpriser och inträffande skogsbrist. Uti alla femårsberättelser från landshöfdingarne klagas öfver de enskildes misshushållmning medi sina skogar, ehuru äfven omnämnes, att en del bruksegare vidtagit besparingsåtgärder, hvilka äro möjliga, så länge man ännu kan få köpa kol från märboende skogsegare. Att återplantering af skogarne äfven är möjlig, vitsordas derjemte af de försök i detta hänseende som blifvit gjorde på de afverkade krenoparkerne i Westergöthland. Ett surrogat för ved kan visserligen erhållas uti inom vissa trakter befintlige torfmossar, hvilka flerestädes torde anträffas och kunna bearbetas, helst man i sednare tid uppfunnit ett nytt sätt att komprimera torfven, hvarigenom den kan göras mera ändamålsenlig för förbrukningen. Men afgjordt är, att torfven endast är ett nödfallsämne. i stället för ved, och att tillgången deraf, der den finnes eller härefter kan inträffas, äfven måste förr eller sednare taga slut, liksom att den erfordrar sin tid för att vexa åter. Betänkligheten af en hotande vedbrist uti ett land, hvarest bränsle utgör ett af våra vigtigaste lefnadsbehof och är i ingen måtto mindre vigtigt än behofvet af föda och kläder, synes i sig sjelf vara nog stor för att ensam tagas i betraktande. Hvad böra vi då väl tänka, om redan stor klagan höres öfver bristen på skog för behofvet af nödigt bränsle, under det skogarne just utgöra rikets förnämsta rikedom och grundvalen för hela vår jerntillverkning och jernexport, som ej kan fortfara, utan tillgång på byggnadsviske och kol, hvartill kommer den export, som omedelbart utgöres af skogseffekter under flerfaldiga benämningar af bjelkar, sparrar, slipers, plank, bräder? HElvar skola vi siledes finna bytesmedel med utlandest, för att förskaffa oss våra öfriga behof, hvar skolda vi finna valuta för att upprätthålla vårt penningeeverk, om legstiftningen ej i tid tager skogarne, ej bblott såsom hittills allmänningarne och kronoparkerna, utan äfven dem som tillhöra den enskilde medborgaren, under sin direkta omvårdnad? Utom dessa så påfallande skäl finnas äfven många andra, ej mindre vigtiga, som i hög grad förtjena att afses. Åfven vårt åkerbruk skulle komma att lida genom ett fortsatt misshushållande med skogarna: ty hvar skulle det erhålla afsättning, om bruksrörelsen ej funnes, och då alla grannländer tillika idka spanmålsexport? Utomdess hafva sednare tiders vetenskapliga undersökningar ådagalagt, att det förbättrande af klimatet, man fordom antagit vara en gifven följd af skogarnes utödande, i sjelfva verket endast härrört från uttorkandet af mossar och träsk, hvaremot tillvaron af skogar, omkring och inom betesmarker och åkrar, i stället skyddar och befordrar fruktbarheten, emeden skogen förvarar plantornas bredd för vindarnes åverkan, samt fredar både mot för stark köld och för stark hetta, och derigenom att skog:arne skyl: betydligare delar af landskepet, hindrar fiuktigheter i marken från att borttorka, hvarigenorm ej blot källor och floder erhålla sitt behöriga tillcopp, utan genom den fuktighet träden från marken uppsugt och afdunsta, en ymnigare dagg sprides öfver åkrar och ängar samt underhål!er vextligheten. Det är egentligen från skogarnes utödande i många trakter, som de öfverklagade förändringarne i klimatet härleda sig, med mildare vintrar och senare vårar, samt strängare nattfroster och omskiften af kyligare vä derlek under sommaren. Många länder, som for. dom räknades bland de fruktbaraste och iherrligaste på jorden, bafva genom skogarnes utödandle på dett: sätt blifvit förändrade till sitt klimat, coch blifvi dels kallare under mera nordligt läge, delss förbränd: f solen under ett mera sydligt. I sista fsallet kunne anföras såsom exempel Palestina, Syriem, Mindre Asien, Egypten, Norra Afrika, m. fl., hvilka fordom