Aftonbladet – 4 mars 1851, sida 2

Grefve Sparre och lagfarenheten. Vi hafve af angelägnare ämnen för dagen blifvit nödsakade att undanskjuta fortsättningen af den granskning af hr grefve Erik Sparres anförande på riddarhuset rörande ifrågan om det nya civillagsarbetet, hvarur en föregående artikel förekommer i Aftonbladet för sistlidne thorsdag, men anhålle nu att få fortsätta den, emedan det synes oss ligga rågon makt uppå att tillse, på huru pass fasta skäl hr grefven grundat sin förkastelsedom ölver sjelfva lagberedningsarbetets företagande. Vi anse oss för detta åndamål ånyo böra ordagrannt citera ett stycke af grefwens anförande, för att ej beskyllas för meniingars lösryckande: pJag tror och koppas att om vår inbiemska rätt blefve utbildad, vi på sådant sätt skulle åstadkomma ett bättre tillstånd än det närvarande. Sedan si sålunda förbättrat vår jurisprudens och arbetat undan hvad som på förband bör göras, då blir tid att företaga kodifikationen. Till dessa hoppfulla tecken af en nationel återgång vända vi os3 och vilja ej tänka oss möjligheten af att ett rikt arf och undfångna gåfvor skulle förgätas och förspillas. Vihoppas att svenska rättshistorien skall blifva allt mera känd och älskad och att 47 åsbundradets höga föredömen skola mana till efterföljd. Vi äro öfvertygade, att en sådan återvaknande kärlek till fädernes lagar nu, lika litet som fordom, skall mirdföra förakt för främmande folks odling, utan vissa sig vera vida skild från denna maklighet, som, förr att ej störas i sin ro, helst blir vid det gamla, samt från ljusskyggheten, som fruktar att upplysningen skall förskiogra uwan pröfning antagna satser. Uppfyllas dessa förhoppningar, då ska!l under stundande stormiga tider, medan andra länder skakas af sändiga lagstiftningsförsök, svenska folket ännu en gång kunna ådagalägga, att dess lag är mäktig af em ädel, sjelfständig utbidnirg, att den är väl egnad :att med en fast konungamakt förlika en värdig och sann borgerlig frihet, och, lixasom det andra, såå skall ock svenska lagssif:ningens tredje tidehvarf slutaas ärofullt. Jag har uppläst dessa slutord, mina herrrar, ur ett oyligen utkommit arbets, som afhandlar swenska lagstiftningens histo:ia ända till stadfåstelsem af 41734 års lag Det torde billigt kunna frågas enhvar, ja till och med grefve Sparre sjelf, hvad slags sammanhang det nu anförda kan äga med frågan om lagverket? Om någon sådan slutföljd från det ena till det andra skulle kunna cragas, så vore väl den enda förnuftiga tydningen af gretvens mening, att allmänheten cch ständerna au för tiden äro så okunniga ijurisprudensen, att man derföre icke bör gifva sig af med försöket att antaga en ny lag. Häromi vilja vi cke mycket tvista för tillfället, mem observera endast, att det är en helt olilka fråga mot den som grefven gjort till sis utgångspunkt, newmligen att fördöma sjelfva företaget af en lagboks utarbetande. Vi lemna för öfrigt åt hr grefvens embetsbröder juristerna, om ovilka grefven nyss förut hade yttrat: jag tillhör denna klass, som j icke kunnen und