Aftonbladet – 4 mars 1851, sida 2

samma gång i tillfälle att af de der meddelade prisuppgifterna se, det arbetslönerna i de engelska bomullsspinnerierna äro ej obetydligt högre än vid de svenska. Men som samma påstående troligen i alla fall här och der upprepas och finner villiga öron, så torde det vara nyttigt att jemväl meddela ett kort utdrag af engelska skattkammarkanslerens anförande i underhuset den 11 dennes, då em ledamot af oppositionen, d Israeli, bragte fråigan em den fria spanmilsinförselns verkningar å nyo på tapeten. Hr dIsraeli visste emelllertid alltför väl, att det icke numera gick an att framkomma med något påstående, att Freetrade verkat menligt på arbetsklassens bästa, utan hade grundat sin operationsplan på en framställning om det betryckta tillstånd, hvari nämnde fribandel försatte jordegare och errendatorer, de förre genom räntornas förminskniog cch de sednare genom svårigheten att gå ut med redan åtagna arrenden sedan spanmålspriserna fallit. Men detta gaf skattkammarkansleren anledning till följande yttrande, hvilket kan vara värdt :att ihågkommas såsom srgument i den föruttnämnda tvisten. Skattkammarkansleren sade, att ehuru det vore ett faktum, som kunde Passa i stycke för motståndarne att ej vidröra, måste han likväl fästa husets uppmärksamhet på, all arbetsfolket vid jordbiuket aldrig befunnit sig i bättre vilkor än för närvarande, då man likväl förut hade hufvudsakligen tagit dess ömande belägenhet till skäl emot spanmålstullarnes upphäfvande. Han erinrade i detta hänseende derom: att uti Irland, likasom i Englamd, antalet af arbetsföra fattigbjon hastigt förmimskades; att arbetslönerna, i förhållande till priserna på lifsförnödenheter, nu voro högre än under kriget, då de stått som högst; alt priset på nästan alla de artiklar, som konsumeras af de obemedlade, hads under de sista tio åren fallit i långt större proportion än arbetslönerna minskats. Då samma ämne ånyo förekom thorsdagen den 14 Februari, upplyste en anman ledamot af ministeren, medelst utdrag ur offentliga bandlingar från fattigvårdsstyrelsen, attt utgifterna vid fattigvården såväl för arbetshwsen som för nödbjelp åt hemmavarande fattigie under de första I månaderna år 1850 visat en förminskning emot utgifterna för samma tid år 1849 om 197,146 pund sterling eller öfver 2 millio ner rdr banko. Den 1 Januari 1850 lemnades bjelp åt 931,328 fattige; den 1 Januari detta år åt 862,328, hvilket visade en minskning i de fattiges antal af 68,579, och att ibland dessa hade de arbetsföra fattiges antal aftagit med 14 procent af det hela. Nu bör man ibågkomma, att i Storbritannien är förbindelsen att underbållla de fattige och de till sådant ändamål utgåiende fattigtaxorna vida större än i de flesta andra länder, och vid sådant förbållande betyder den ifrågavarande förminskningen ganska mycket. Det bör ej heller glömmas, att alla råämnen för manufakturerna, både ull, bomull och silke, stigit högst betydligt under nämnde år; och då de nyssnämnda sifferförhåillandena, i förening. med den under nämnde tid ofantligt tillökade konsumtionen af lifsmedel af alia slag det oaktadt visat ett ökadt välstånd, så ligger i allt detta en obestridlig vederlöggnirg af påståendet, att arbetsklassens belägenhet i England blifvit nedtryckt eller försämrad genom de lagstiftningsåtgärder, som på de sista åren der skelt i en friare anda. — Man bör likväl i bredd härmed icke glömma, att engelska parlamentet och regeringen, klokt eftergifvande för den impuls, som kommit frår folket vid dess allmänna möten och föreningar, hvari Englands utmärktaste statsmän delagit, inom de sista I åren borttagit taxor till ett belopp af 10,763,000 pund sterling eller omkring 128 millioner rdr banko; och om man iderifrån afdrager andra taxor, som i stället blifvit pålagda till belopp af 5,655,000 pumd, så har beloppet af den lindring, som folket verkligen åtnjutit, utgjort 3 millioner pund eller 60 millioner rdr banko, hvilket likväl ej ledt till förminskning af statsinkomsten i det hela, utan tvärtom till dess förökande med nära lika stort belopp. Från hvilken synpunkt som helst betraktadt, visar sig således det friare system, som engelska regeringen följt på de sednare åren och hvilket reaktionärerne härstädes av lätt förklarliga skäl försöka nedsätta, hafvar varit välgörande. on ss ee