Aftonbladet – 3 mars 1851, sida 3

ksom i rå kraft, blifva den mindre öfverlågn. Rättvisans afkunnande genom vågens skildom, som här ofvan anfördes, är vishet, i mförelse med det vanvettiga svärdsprofvet, varigenom folken slita sina tvister; vid vågrofvet vägas dock de stridande parterna lefande mot hvarandra, och lefvande uppstiga e åter från vågskålarne; men vid svärdsprofet störta tusentals barbariskt mördade medrenniskor, för afgörandet af på hvilkendera sian rätten befinner sig! I sanning, uti kriget ro alla menskliga dårskaper koncentrerade! (Insändt.) Vågra ord om yrefve Erik Sparre och Savigny. Under denna titel lästes i Aftonbladet för den 44 ebruari en kort insänd artikel, hvarpå grefve Sparre bladet för den 28 skrifvit ett långt svar. Grefven anmärker ganska riktigt, att frågan och varet böra stå isamma casus; men han synes hafva slömt, att de också böra handla om samma ämne. Frågan här, d. v. s. insändarens artikel innehöll ngenting, vare sig godt eller ondt om svenska lagörslaget: svaret deremot, d. v. s. grefve Sparres arikel utgör från början till slut endast en förkastelseiom öfver detta förslag. Sådant hänger ej rätt bra hop. Då insändarens artikel angick bestämda personer den ena, Savigny, var ej nämnd i första referatet if grefve Sparres yttrande på riddarhuset, mer uppsafs af insändaren), var det ju en klar sak, att dessa oersonligheter skulle i artikeln vidröres. Det har ikväl ej skett på ett för någondera förolämpande ätt. Grefve Sparre talar om sprutning af eld och ågor,, men har kanske icke märkt, att det är han, och ingen annan, som behagat frambringa ett så lysande skådespel till en vördad allmänhets förlustelse. Den bekanta Savignyska boken har insändsren kallat liten, — och liten är den i alla afseenden, då den jemföres med Savignys öfriga skrifter. Insändaren her läst denna bok och funnit den ganska lättfattlig. Om lagkommitten läst den vet insändaren icke; men hen vill tro det, emedan den utkom kort efter det kommitteens arbete börjades, och emedan den då väckte ett slsgs uppseende, såsom en bland de första produkterna af den tidens reaktionära skrifveri i Tyskland. Dea som läst bokea, skall säkerligen påminna sig, att Savigny deri klandrade franska lagens författare hufvudsakligen derföre, att de ej haft riktig kunskap om den genuina romerska rätten. Detta har insändaren antydt. Honom har det alltid förekommit högst besynnerligt, att Savigny, som den tiden så djupt vördade den juridiska häfden och visade så stor rädsla för hvarje afvikelso derifrån, kur nat finna det klandervärdt, att de män, som utarbetade franska lagen, dervid i första rummet fästade afseende på det vetenskapliga system, som förut under en lång tid i Frankrikes rättsförhållanden och lagskipding gjort sig gällande. De hade den klokheten att i sitt arbete upptaga så väl hvad den föregångsa tiden grundlagt, som hvad förnuft och andra länders erfarenbet gåfvo vid handen. Och så; torde man böra förfara vid alla nya lagarbeten. lagen som läst Savignys sednare skrifter och tagit kännedom om hans ministeriella handlingar, måtte kunna påstå, att insändaren gjort denne man orätt genom förklarandet, att han under de sista 40 åren ådagalagt ett märkbart framskridande i tidens anda. Också är det lätt begripligt, att en man med Savignys klara förstånd och rena uppsåt ej kan tillegna sig stockens och stenens stillastående nitur, eller göra sig blind och döf för den jemnt framåtgående mensklighetens rättmätiga fordringar. Hans mycket omtalade box var egentligen en podemik mot en skrift af Thibaut om en allmän Jlagbok för Tyskland. Savigny uppträdde som koryfe för den så kallade historiska skolan, och vari bö jan, likasom alla sko!ors och sekters koryar, temligen ensidig. Allt skulle då bildas, fom det i skolspråket hette, på äkta historisk grund,, alla juridiska förhållanden skulle utgå från den enda ssliggörande historiska rätten. Denna rätt var en helig surdeg, som ej fick formas ef någon offentlig lagstiftning, utan skulle oförmärkt utknådss melsn juristerras händer. Thibsut var deremot af en annan mening. Han viile, att rättvisan och de för Zensamm: nödiga institutioner skulle hafva till grundval en känd och stadgad lag, hvarifrån folket kunde hemta skydd för sina rättigheter och hvsrigenom allmän ordning och säkerhet egkulle befåstas. Denza mening har i Tyskland under den sednare tiden blif.it ridande, i samm2 måna som den gamla his oriska skoan måst maka åt siz. Den fråga Tbibaut väckte har flere gånger kommi: till ta!s, hvilket ingen kan bättre ve:a, än grefve Sparre, som berökt Germanistfösamlingarna 1846 och 4847. Frågan om cenlagbok för Tyskland hävger tillssmmsns med frågan om Tysklands enhet, och dessa frågor höra till dem, som, då de en gång blifvit vickta, aldrig kunna falla. Ett elier annat tjortal af år betyder mycket Iför individen, men föga eller intet för folket, för menniskoslägtet. Nog får Tysklard, när bajoneternas envälde rasat u, en stadged enhet för sina enskilda rättsförhållanden. Nu ett ord om det svenska lasförslaget, eficr arefve Sparre nödvändigt velat hafva det sammanblandadt med insändarens artikel. Detta lsgförsleg, utarbetadt och revideradt efter IKonurgens och Ständernss beslu:, finnes pu til i Sverige, cch kam ej mera göras ogjordt. Det skall med alla sina brister, gå vill efterverlden, och er gång pröfvas af andra domare, än de hjeltar, scn Inu hovera. Till de:s far det bäst utsf att få liggi i fred, om det ock skulle öfverhöljas B8f smu!s f år -lvissa håll. Duger det icke, så skal det fala, on ; I man aldrig så mycket utbesucerade dess förträfflig I het, ja, om det bade sjelfva grafve Sparre tiltrum Ipetare; duger det åter, så skall det i sinom tid sti upp från de döda, om det vore aldrig så väl jord fästadt, — med pomp och ståt, med böaer ei!er mec : fördömese till eld och svafvel. Farväl, kerr gr fve , RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER På rådstufvurättens 3:dje afdelning förevsr i ca ett mfl amn 2Anada or af lFeded krannäntm:n i fn