Article Image
Under tiden låter det sällsamt att höra de i våra kamrar förtrampade konstitutionella ho tande förkunna demokratien; hämd för allt detta bedrägeri och alla dessa löftesbrott, medan demokratien sjelf hvarken ses eller afhö res någonstädes. Demokratien blandar sig icke mer i någonting; hona ser på allenast, helt lugnt som det tycks, huru hennes förutsägelser mer och mer besannas. Vi hafva verkligen kommit så långt i vårt konstitutionella elände, att reaktioaen nu kan göra sitt nästa slag och dermed slut på den representativa komedien; den förtjenar ej heller annat, ty af en sådan representation kan landet icke vänta minsta gagn, utan endast skada. Regeringen fordrar af dessa kamrar att med dem måste kunna regeras, och tolkar meningen härmed helt enkelt så, att kamrarna böra uträtta hvad regeringen önskar; men att när de icke gilla de lagförslag, som regeringen förelägger dem, och icke bevilja så stora anslag och så många utskylder och lån, som regeringen finner för godt, då kan med dem omöjligen regeras. Man vill blott bkafva konstitution till enväldets täckmantel, eller också ingen. Det koastitutionella partiet tyckes likväl böra sjelf framkalla den i alla fall oundvikliga katastrofen, för att falla med värdighet, eller — såsom friherre von Vincke nyligen uttryckte sig — mottaga dödsbugget med oförbundna ögon. Men det är i andra kammarea för svagt att åstadnomma någon fullständig brytning, och med det mäktigare konservativa partiets biträde skall ministeren nog hindra sin motståndare från en så lederlig hidanfärd. Detta korservativa parti, eller hvad man kallar den sarsade reaktionens, har nu mera fullständigt öfvertagit de konstitutionelles fordna roll. Det förfäktar hvad det genom eftergifvenhet och ödmjukhet hoppas kunna rädda a den besvurna grundlagen af den 31 Januari 1849, men det har trädt i det konstitutionella partiets spår endast för att lida samma nederlag som företrädaren. D3a sanslösa reaktionen, junkerpartiet, påräknar deremot seger med visshet. Den forn (0 g k tl d f t : s pr Cr BD0 BÖG c mm 4 VM — nn oo OP Fs Ma Ks vm mMOÖ —-— mO mt: AA 5 RAR drar orubblig borgen för sina så kallade kon-l. servativa elementer, och stadganden sor2 handgripl:gen ådsgilägga att man hrutit med re-lvolutionem,. Sålunda fordrar den åter upphätvandet af det nya jagtreglementet, förändring af den nya kommunalordningen, återstäl!else al alla de gama adelsfribeter, som möjligen kunna bibehållas, nen vederlag i kontant eler freiseutskylder, fir dem som adeln finner sig icke anständigtvis kunna begagna längre. Bland de friheter, för hvilka ovilkorlig säkerhet fordras står skattefrihet, patronatsrätt och gårdsrätt (lag skipningsbefogenhet, öfver egendomens samtliga åboer) främst. En representation vill detta parti likväl hafva qvar; men andra kammarens valrätt bör ändras, så att man återbekommer den gamla slånd-representationen i sin fullständighet, jente hndtdagarne och provinciallandtdagarne. Deta är, efter våra junkrara förmenande, den sann folkrepresentationen på germanisk christlig grund och innan den är fullt gällande, är ej att tänka på någon verklig brytning med revolutionen, eller på lugn och ordning. Utan ett riktigt junkerparlament kan ingeating af allt detta goda förväntas. Junkerpartiet har nu först begynt striden med byråkratien, såsom den sista bland sina ännu återstiende vaderdelomän. Demokratien ligger slager, konstitutionalismen är förberedd på dödshugget, de konservatift konstitutionella träffas deral på samma gång; reaktionen sår sålunda ensam upprätt bland sina slagna eller fallande motståndare; men en ännu oangripen vedersakare återstår: byråkratien. Alven den miste kufvas; ty junkerpartiet vill icke vidare underkasta sig den, utan upprätta åt sig ett statsskick efter sina egaa åsigter och afsigter. ett junkersamhälle, som har statstyglarna i sis egen hand, som kan påtvinga konungen de lagar och de rådgifvare, som det sjelf finner lämpliga, och som sålunda i verkligheten rege rar sjelf mm genom konungen, hvilken icke bör vara anrat än den förste adelsmannen. Visserligen har den tryckfrihe:, som ännu återstår oss, blifvit begagnad för att så vål i tidningsuppsatser som ströskrifter ådagalägga att denna samhällsordning måste blifva utan all jemförelse förderfligare för konungamakten, än allt hvad dess omgifvande med demokratiska institutioner förmår eller åsyftar. Men när kunde väl furstarne någonsin frångå den inbillaingen att deras hofmän, kamari!lor och diplomater ej kunna blifva annat än deras bästa vänner? När ägde väl häfdernas mångfaldiga berättelser om aristokratiska dynastiförändringar, om aristokra tiska konungzamord och aristokratiska konungaafsättningar, för dem en undervisande eller varnande röst? Annu alltjemnt gällde den ursinnigaste reaktionären den öfvermodigaste junkern för den bästa rojalisten, i mån som han med lättsinnigt hån eller skoningslös grymhet behaadlade revolutionen; men revolution och förräderi kallas i Tyskland allt hvad som uppkom år 1848. Den belägenhet, dit vi i följd af dylika åsigter nu blifvit återförda, ära vida värre än vår ställning år 1847. Demoralisationen vexer öfverallt. Landets krafter förbrukas i en förödande statskonsts tjenst; embetsmänsen dresseraz till enväldets blinda redskap, medelst en hemek diseiplinärlag; domstolarne besättas med wilisa verktyg för högmålsfördömelsar; hvar frisinnad menniska kan göra sig beredd på föriöljelser, när man på något vi: kan komna åt honom; rolisen står ständigt rustad med alla möjliga atiribater af bajonetter och fin gelseanstilter; angifvarse: och spionernas fala bop förökar sig dag efter dag, under det! att förenibgioch församlingsrättigheten är undertryckt elier tillintetgjord, och man som bäst är syselsatt med b tagande i beslag uteslutande för de läror, som det sålunda uibildade systemet finner enligt handelns och pressens! I med sitt intresie att intala allmänheten. T alnstntmeda hböäreranda har rasaringan föra. mm us h

3 mars 1851, sida 2

Thumbnail