Den främmande kunde icke se sig mätt. Ju längre hon betraktade den herrliga väx!en, dess flera skönheter ufptäckte bon hos densamma. Men ni måste ock känna bur förträflligt I den luktar, sade mamsellen, som under de sednaste ögoablicken fattat stor sympati för den okända. Denna böjde sig ned mot kalken och nirmade sin näsa till blomman, men ryckte sg blötsligt til baka, som om hon blifvit stungen. Den holländska mamselln hade väl icke försummat att fråga efter orssken till det:a beteende, så vida icke herrn i huset just i samma ö onblick anländt. Hen vis:de sig ganska glad och vänlig och utgöt sig i loftal öfver de praktfulla blommorna, samt öfver den, som så väl omhu!dad3 dem. . Under de försa ömsesidiga h-lsnicgarna hede den främmande damen ej blifvit observerad. Nu först föll herr Hamsterloeks blick på henne. Han blef vid hennes åsyn blek som ett lik. Den feta damen såg upprörd ut. Hon hade från hans första inträde i trädgården förstulet betraktat honom. Han visste icke hvad han skulle tänka. Han var hemik till mols och stod der stum och orörlig. And:ligen bemannede han sig och började tala, men det var som om orden velet fsstna i bans sirupa. Hvarmed kan jag vera till er tjens.? sade han långsamt och doft. Kom nä mare, min vin!, yttrade d men i en ton af välvilja. Det är tredje gåcgen på tre år, som jag besöker ert hus. Änätligen sammanträffa vi, och nu, Hamsterhock, skuile jag gerna vilia säga ett ord mellan fyra ögon. Med mycket nöje Skola vi gå ia i mitt rum på nedra botten ? Förträfligt! Gif mig din arm, Adrian. Han gaf henne den, något tvekande, som det syntes, och de begåfvo sig ur trädgården in i boning:huset, der de snart försvunno i herr Hamsterhoeks kammare, hva:s dörr tillslängdes. Ytterst förvinad blickade bushållerskan efter dem. Hon fick deck tillräcklig tid till funderingar, ty de förblefvo en timma derinne i rummet, och när de åter arm i arm utkom