Aftonbladet – 1 mars 1851, sida 1

erömma den i huset rådande uomordentliga nyggheten. Aldrig hade hon kunnat avsli en sträng, som 10s tyskan funnit mera sawklang, än just denna. De båda damerna blefvo, från det ögonblicket, ie bisia vänner; de öfverensstämde i alia sina tycken och åsigter och kunde icke afbryta sitt ör dem båda så angenäma sam al, fastän det ed långt in på natten, och man märkte icka Pös huru tiden led. Ett par timmar hade sålunda förflutit; insendera tycktes någonsia tröttna vid att afandla kapiilet om huslig ordning. Det var on om den ena talat med den avdra; tunga, så lika tänkte och tyckte de, i alla upptänkiga fall. Det var ewt jakande och et medgilvande utan ända, och om de båda funtimren bada från barndomen virit intima vänner, kunde de aldrig hafva funnit et stö re nöje i hvarandras sällskap. Hvar och ena beundiade den andras insigt och vishet; men tyskan hade den delen att på stället kunna förste en rängd re:ultater af sin spyrsamhetsmethod och sitt ordningssinne. Det förgick ingen eadla minut, utan art hon icke drog ut en ny byrål:ds, öppnade en ny skåpdörr, eller oek diörren till ett annat rum och lät den fämmandle titta in. Så hade då allt bilvit genom exemj ei ådagalag.Jt och den främmande hade uttömt hela sitt förråd of bifallsyttringar, sedan iyskan hunnit föra henne omkrivg i hela nuset, kontor, ski fferier och vindskamrar icke undantagna, och det återsiod icke mer, än att ånyo ubrista i svassande loford öfver orda.ng och vrenlighet. Den svartkiädda dimen talade imned mycken salvelse och det vilie aldrig tag2 slut med hennes beröm och bfallsytiringar. Som dock alltiaog hir i veridea ändtligea miIste hafva en gräns, så tystaade cci den främmande damens ordvall, mindre, son det tycktes, af brist på talämne, ån af brist på ande