Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 2

förlänges, och jag äfven blir tokig! — Kon Dolorida! Jag följer dig. Nästan lika förvirrad som hennes svägerska kastar hon sig i största bast i de kläder son fupnos till bands. Hon bar åter fått en utom. ordentlig kraft, man skulle kunna kalla hevnt en lampa som böll på att utsläckas; hon upp: stiger hastigt och raskt. Matsrin! sade hon till sergeanten, som under denna scen hade baft den artiga försigtigheten att hålla sig på afstånd, utan att Jyssna, — jag behöfver er. Befalll, Ni skall följa min svägerska och mig. Till Velancs, tillade enkan Mugnos. Det är således sant, återtog sergeanten, matt ni äro nära slögtingar? — Och hvarföre då fara bärifrån ? Detta rör endest oss, svarade Dolorida befallande. I den händelse, återtog sergeanten stucken, att ni räknar mig för ingenting, hvarför vill ni då ha min bjelp? För att visa folk vägen, beböfver man bara gå den sjelf. Bara man bebandlar en god häst illa, så skall man få den värsta sparkkamp utaf bonom., Min goda Matarin! Blif inte ond, sade den faderlösa med bedjande ton; jag är redan olycklig nog. Nå väl, hon jal svarade den redlige mannen, rörd af medlidande; för henne går jag till verldens ändals Några ögonblick derefter lemnade Dolorida och Matarin, till stor förvåning för tjenstfolket på Marsennas, gården med Paquita. Der sednare bade skrifvit ett par ord till madam Besuvalais, för att lemnas benne vid sin återkomst, och karriolen rullade af. Det var en vacker öppen vagn, gjord iform af kalesch, den drogs af två mulåsnor och kör