Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 3

SRVIS SVE LVIT9) MUPBYESUM MIN SM RH, grund i något annat än lagboken, att rätten u!spirar ur folkets innersta lif och krafier. Ty, mina herrer, långt innan rätten i skrift blir uppfaitad, långt innan samhällsmekten organiseras, fnnas rätts grundsatser: de uppkomma ur folkets vanor och tänkesätt, de inläras genom uppfostran ; och dessa grundsatser bestämma menzniskornas inbördes förhållanden. långt innan någon tänkt uppå att uppskrifva dem i bok. Men civilisationen fortgår, samhället utvecklas, och de högre anspråken föranleda dertill att en egen klass af män måste sysselsätta sig med lagens tillämpning. J kännen denna klass, mina herrar; jag tillhör den, och om j tilläfvestyrs ej alltid sen juristerna med blida ögon, j kunven likväl ej undvara dem! Men då juridiken således blir föremål! för en viss klass bearbeiande, uppstår tvenne slags8 rättskunskap, den ena, den folkliga, den mnaturliga.s Vv v -— mA YÖ2mMuMÅeÅe ns ua :om utgår från och fortlefver bland folket, den andra, den tekniska, den gom blir juristern:s egendom. Ju bättre folkets frihet är bevarad, ju större andel folket har i lagstiftningen och lasskipningen, ju större g blir den folkliga rättskunskapens område, ju mera deremot folket undantränges från deltagande i dessalj andelar af den offentliga makten, ju större blir dCenlp rekniska rättskunskapens. Väl oss svenskar, att det! förra området ännu är större! Val att ännu i degla folket har kunskap om rätten, icke den tekniska utan! d den lefvande, sådan den finnes uppfattad i vår gäl-f lande lag. Deraf följer att hvar och en, äfven denla fattigaste arbetare, kan sjelf utföra sin talan in-!r för rätta. Detta är en lycka, gom icke är bho-lh nom beskärd i många endra länder, der des är g honom förbjudet att sjelf plaidera sin sak, utan hanc, nödgas äfven i den obetydligaste fråga söka biträdelj af dyrlegda advokster. Hvartöre? Jo derföre attls rätten i dessa länder är främmande för folket ; der-lg före att det tekniska gebitet inkräktat alltför myc-p ket på den folkliga rättens område. I samma månlg således som detta folkliga element af rätten är om-ly fattande, i samma mån måste det sorgfälligt vårdas,ls i samma mån måste man vara rädd att bortkastalr en lagbok, som innehåiler rättsgrundsatser, hvilke ) äro af folket väl kända, för att utbyta den mot en!, mer teknisk och som just derigsnom för nationen p, blef främmande. Och hvad tror man sig vinna ge-lt aom denna legstifining? Hvem känner ej, att dessalh föreställningar om möjligheten at åstadkomma enl; fullständig Isgbok, hvars tillämpning skulle beståly blott i en bokstaflig tolkning, är en chimere, somly icke kan i menskligheten uppnås. Den man finneslg icke, som skulle äga nog förmåga af förutseende at:ly i lagboken upptaga särskilda legstadganden för allal; de i oändlighet vexlande tvister, som af möjligen, uppkommande rättsförhållsnden tunna härflyta. Url I Lagboken skall juristen veta att hemta grunder tilll, ;Iledning för bedömande af förekommande fall, menj han kan icke, så säga redan våra gamls domarereglor.l, fiona dessa fall uppräknade i lagboken. Likaså börl, liagstiftaren, med bibehållande af dessa grunder, re-l, glera de pya förhållanden, emellan samhällets med; lemmar, som blifva en följd af öked rörelss, men l icke kan hen vid sådana partielia lagstiftningar fö-l; retoga en omarbetning af hela lagverket. Också har li andra länder tanken uppå sit på en gång införa, en helt ny lagbok fellit, och man har i stället åt-, leöjt sig med att småningom komplettera och för-l, bättra den gällande lagen. Men Savignys läror I. hafva icks i allmänhet trängt till Sverige. Hos oss, har man vidbållit denna tanke på möjligheten af,l. latt på en gång införa ett nyit lagverk. Jeg ärlångt lifrån att vilja bestrida de mäns utmärkta skicklig-l att den förmåga finnes till, som kan utarbeta en helt ny och på nya grunder byggd leg, utan att stoff dertill förefinnes. I Fronkriko hade man, vidl löretagande af det logstiftningsarbete jag omtalat, en I fullständig juridisk litteratur, bearbetad utaf landets. r lutmärktaste rättslärde, och dea åberopads lagboken : tlen ratifikation af de grundsatser, som funnos ut-l. , Ivecklade i dessa måns erbeten. Här i Sverige hafva vi för närvarande, jag säger det med sorg, föga eller iogen juridisk litteratur. Huru vill men, underl sådana förhållanden, tänka på införandet af ett i) dere väsendtliga delar nytt rättssystem och en derpiål Igrundad ny lagbok? Också, mine herrar, hördes linom legutskottet bland dess 46 ledimöter inges snda yttra ens tanken på möjligheten af ant:gandet utaf detta lagförslag. Visserligen kunna i fråga om kriminaliagförslaget meningarne vara delade, men jag tror icke att i fråga om antagandet af den rys civillsgen för Sverige någon serdeles skiljsktighet i meningarne, åtmins one bland jurister, skall finnas. Nu har man sagt, att det skulle vara i otid som ,l utskottet uttalat tvekan om möjligheten eller rådiigheten af förslagets.antagande; men om icke .sådsnt Utvifrel hos utskottet fannit:, månne det då icke vatt utskottets pligt, att på grund af motionen ingå li en deteljerad granskning af förslaget? Dessutom, I mine berrar, då, såsom motionären äfven sagt (och TI hvilket fia såsom hinder mot företagandet af parltiella lagförbättringar åberopats) man under sfvaktan oå fullbordandet af förenämnde lagförslag uppskjuti! med vigtiga och sf behofvet påkallada förbättringar i gällånde lagstifcning, månne det icke är tid att representationen en gång uttalar en åsigt, på det att regeringen må kunna få veta huruvida man hyser förtroende för detta sätt att stifiaclag eller hulruvida den bör på mera ändsmålsenligt sätt gå till -lväge, för att åstadkomma beböfliga reformer. Af detta skäl bar jag deltagit uti och undoskrifvit detta betänkande. Utskottet har yitrat, att åtskilliga af de grundsatser, som i lagförslagen förefinnas, i den rån de blifvit inhemska osa införlifvats med folxets tänkesätt, så småningom i lagstiftningen kunna införas. Der dessa grundsatser äro sanne, tror jag det ock; jag är långt ifrån att bestrida det vi icke skulle tillegna oss njare ti) dets insigter och erferinhet, men jeg betvifisr möj ligheten att met vår fyrdelade representation och Tlulläfventyrs med hvilken representation som helst, Slunder nuvarande förhållanden, antaga en helt ny e PSN lagbok. Dessutom tror jag rätta sättet för legstift ningens utbildning vara att gå tillbaka tull vår hi-Istoris. En man, som ingen nekar det vittnesbörd fslatt ban varit en blond Sveri:es största historisskrifjyere, jag mensr Erik Gustaf Geljer, h r sagt: vEn återgårg är under alla omständigheter lofvärd och sillbörlig: det är älergången till sig sjelf. En sidan itergäng är, der den rätt sker, vilkoret för all framgång. Det gällerför folken såsom för den ezskilde. ( Tecknen till en sådan åiergårg äro, cm ock vernande, likväl biend de hoppfulla. Och sådona tidens! ifvan. Jag tror och hoppes att om våriaätt blefve utbildad, vi på cident sätt skulle a ett bättre I sd än det närvarande. l il3cdan vi såluuda förbästrat vår jurisprudecs och ar: uaden hvad fom på förhand bör göres, cå blir I j -Jid ait företega Eod zen. Till dessa koppfute lj -J:ecken af en pati rgårg vända vi oss och vilje I, ej tänka oss möjligheten ef att eit ritt erfoch undångna gålvor skule förgätas och förspillas. Vihopgas att svenska räitshisiorien skall b ellt mere kad och att 47 ärhurdrsdets höga föl. sedömen skole mana till efterföljd. Vi äro ö:v jade, att en sådan ätervskpar eger ru, lika äfe akt för främmande folks odling, uten visa sig varel, vida ssild från denna maklizhet, som, i es i tin ro, belst biir vid det gom jusskyggheten, som fruktar ait uppljsniogen förskirgra uten pröfnirg antegnra sstser. Up e,lessa förhoppningar, då skall under stundarde s:orel miga tider, medan andra löärder skakas ef ständige lags iftpicgsförsök, sventka folket ännu ex gång kunne