Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 2

Midtuti en af ställets trädgårdar, märkte man en löfsal, der fordom don Estevans företrädare plägade taga sin hvila. Flera soldater, föga disponerade för sorg, drucko just der. sittande omkring ett landtligt bord, ett förträffligt Xeres vin. I spetsen för dem utmärkte sig den hederlige sergeant Matarin, som af sina chefer fått det uppdraget att vaka öfver Marsennas och dess innevånares säkerhet. Den olycklige Pe. dro Walls vän, förtjust öfver att blifva inqvarterad der, Hade nyss installerat sig i sir nya boning. Samtalet var lifligt. Det är bestämdt, kamrater! sade Matarir till sina soldater; om jag ej bade varit, bad don stackars qvinnan varit död. Hon kastade sig i bafvet, eller bur? Ja visst, men stopp! jag var der. Oci lyckligtvis var jag ej enarmad som bennes stac kars man, hvilken ej kunde simma med mer är en arm, emedan den andra försummade uppropet.. Svår affär!, Och svåra motgångar! Den goda Guder bade den der natten öppnat alla sina slussar ett buller som kunde krossa flintstenar! — Och att se iva kederliga menniskor omkom: för ers ögon, fyra steg från virt fördömdes nötskal, utan att kunna skjuta ut med fram: fötterna för alt drega dem ur vattnet! Fördömda tågända! jag skulle vilja hänga den tågorna, som har slagit den! — Och, inga verktyg, intet instrument! Abl men der var likväl! eti: liksom för att göra narr af oss — en gitarra Men sög då, Matarin! Har man ej åter. funnit mannens kropp? Visserligen, nära vid Salo; cch dessutora ett testamente i laglig form, som ban ej hade på sig, Gud vare lof, aunars bade det väl äfver gått med strömmen. Den värdige mannen bar lemnat hela sin förmögenhet åt sin enka. Det är bra gjordt; det är att ba bjertat på rätta stället, Skada att jag ej haft en liten bustru som lemnat allt efter sig åt sin kära man! Styrelsen borde uppmuntra sådant. Inte sannt, kamrater !