Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 1

med vilda blickar och vansinniga åtbörder, springer hon från den ena ändan af båten till den andra i en ryslig själsförvirring. Matarip, Vades och Pedro upprepa det förfärliga ropet: Estevan! Estevan! Paquita hör ej mera stormen; bon ser ej mer afgrunden; hon har ej mer än en känsla, en tanke, ett skri: Estevan! Estevanl Hade han sjelf kastat sig i halvet för att sluta sina plågor? Men, denna ädlla och sköna själ, skulle den ej ryggat tillbaka fför ett sjelfmord? Skulle en siagfluss, en fööljd af hans grymma lidande, hafva oförmodadtt träffat honom, och en af de störtsjöar, somi beständigt hotade att dränka båten, kommit att uppsluka honom! Hade han mistat sitt förnufis bruk: — och hans död varit en följd deraf? Hvem kunde väl besvara dessa frågor? Paquita, vridande händerna och afryckande sitt hår, fortfor ait uppfylla lufiea med sina iörtviflade klagorop. Pedrolv utropade hon på en gång, bemödande sig att höja sin klagande stämma öfver stormens dån, Pedro! Om du nånsin älskade mig, rädda Estevan! rädda honom åt mig! Omöj!igt! sade Matarin. Omöjligt !s upprepade hon i den sista graden af förtviflan. ;Hvem säger deii? Tig! Nej, ipgenting är omöjligt för Pedro. !Hör du, Pedro? Rädda honom ! Men det är att vilja hars diöd! ropade Velde3. Pedro! Hör dem inte! svarade den olyckliga utom sig; skulle du också cmkomme, så miste det skel Dessutom om du dör, skall jag eckså dö; vi skola således ej k.ljas. Vet du hvad som bar dödat Estevan? Hafvet och vågen? N:j; du och jag! Hen såg allt, och vi, vi sågo ingenting. Ah! Pedro! Det är ej blott kärlekens röst som anropar dig, det är ångrens! Gå, min Pedro! Gå! Gud skall bjelpa dig. Kunde väl don Manuels brorson vara döf för dylika toner? Nej, hans beslut är fattadt. Han befriar sig