Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 1

Diktaturens och belägringstillståndets anspråk på Tysklands tacksamhet. Vid alla tillfällen, då de maktegande gripit till militärdiktaturens och belägringstillståndets våldsmedel, för att upprätthålla godtyckets herravälde, har man visat sig angelägen att proklamers såsom ett evangelium för nationerna, att sådant skett endast för att upprätthålla lugrets och ordningens heliga sak, äfven ide fall då, sisom nu sednast i Kurhessen, militärdiktaturen med gränslös fräckhet lagt hand på ett folks heligaste rätt att få i lugn utveckla sitt inre lif, under författningens och lagarnes hägn. Men efter fulländadt värf har stundom blygsen fattat de maktägande och man har med en förgyllande fernissa sökt öfversmeta det förhatliga uti dessa våldsboragder. Ett dylikt försök såg man för icke längge sedan uti ett ministerielt blad, som vidt ocih bredt ordat om absolutismens och despotiismens hotande faror, och vridit sina resonmemanger så, som om de kraftåtgärder, med hvilka de maktegande i Tyskland kufvat demokratien, helt och hållet varit riktade mot den befarade absolutismen, om hvilken man således vill insinuera att den står i dåligt anseende, samt helt och hållet förlorat sin fordna kredit hos de tyska kabinetten. Denna machiavellistiska taktik har gifvit ett Berlinerblad anlledning till följande pikanta reflexioner öfver diktaturens väsende, som säkert icke skola sakkna intresse äfven hos svenska läsare, ehuru de: bufvudsakligen anspela på tyska förhållandem. Diktaturen är, så lingt tiliförlittliga underrättelser sträcka sig, en uppfinning; af romarne. Uti Osterlandets stora monarkier,, höra vi ej talas om diktatur och belägringstillsttånd. Hvarföre? Jo, emedan diktaturen för dem var normaltillståndet. I Cyrii monarki gafs det ingen rätt, ingen lag, som sod öfver maktinnehbafvarens godtycke. En persisk general var städse diktator, och hans provins ständigt i belägringstillstånd. Han aliena hade att afgöra, huruvida lugnet och ordningen voro till den grad hotade, att den vanliga, alldagliga despotismen ej var tillräcklig, och hvilka åtgärder borde vidtagas, huru många hufvuden borde afslås. Han var ej skyldig redogörelse för någon, utom för den kamarilla, som regerade i Susa, eller Persepolis. Romarne deremot hade ett rättstillstånd. Rom var en militärstat, ganska ömtålig i fråsan om krigisk ära; örnarna vände icke gerna ryggen åt fienden, och de officersre, som unlerkastat sig det candiniska oket, stoltserade cke på forum, utan drogo sig tilllbaka. Men rots allt detta stod likväl den borrgerliga auoriteten öfver den militäriska, octh Rota unlanbad sig hvarje militäriskt besök, hvartill let ej sjelf inbjudit. I fall af den mest trängande fara, då fienden stod för stadens portar, eller inbördeskriget rasade på hufvudstadens gator, suspenderade senaten rättstillståndet, och nödens föreskrifter gjordes till högsta lag. Det hette då: Må konsulerna se till att staten icke tillskyndas någon fara,. Var väl faran öfverstånden, så hade diktatorerna att redogöra inför foiket, huru de brukat sin makt; och landsförvisning, ja dödsstraff var deras lott, om de ej kunde rättfärdiga sig. De måste alla stå till svars ör sina handliogar, och kunde ej krypa bakom några ansvariga ministrar. Den moderna konstitutionella diktaturen närmar sig den persiska. Så mycket mera bör nan vänta, att dea blott tillämpas i händelse af trängande fars. Men hvar är väl nu faran, hvar är fienden? Ryssland? — Berötver inga vildsitgärder, för att genomdrifva sin vilja i Tyskland.