Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 3

Rädd att uppå gatans våta stenar våga tunna skor och få en snufva, fagra flickan är nu min för qvällen ; bak gardinen — obemärkt, — jag menar, får jag tyst betrakta, o, den ljuva! kindens rosor, blicken af gazellen. I dess förster står en törnroskruka; hennes lust det är att dermed stöka, — något skönt hon visst deraf sig väntar, — tidt och ofta, såsom flickor bruka, kommer hon att fiztet undersöka, om ej än en ros på fängslet gläntar. Genom fönsiret s2s hon handen sticka på försök nu ut och småförnuftigt vika klädninzen från mjella armen; och att späda blomman vederqvicka ; — den behöfver litet friskt och luftigt, — håller hon den ut om fönsterkarmen. Men med hjertat bäfvande af lycka, roffar jag sekunderna, de arma, att den hulda flickans åsyn njuta. att i tankarna dess hend få trycka, få emot dess kind, den rosigt varma, mitt elegiskt tunga hufvud luta.n I samma blad träffar man en artikel på prosa, om Knähundarnes oomkullstötliga herravälde, så likt mycket annat af den oomkulirunkliga sorten. Artikeln skall säkert roa läsaren, som dervid med nöje påminner sig den fiaa och lekande penna han af gammalt känner. Vi tillåta oss reproducera sednare hälften af denna skildring om knähundarnes lycka och framsång här i verldea: Ingen älskare eger en plats så innerst i sin dames hjerta, som denna celadon med de långa sidenhåren, hvilka från morgon till qväll strykas af de lenaste händer, och hur litet behöfver han dock för att intaga och behaga! Han har hvarken att uthärda sömnlösa nätter eller att göra långa intrfger, han behöfver icke trga till gitarron och serenaden eller repstegar och andra farliga och besvärliga ting. Endast en liten roxclaniskt trubbig nos, en vacker tass, en väl krumbugtad svans, ett par små pliriga ögon, en liten ros2nfirgad tung2, och han skall finna hvarje fruntimmers hjerta integligt, hvad säger jag ? intazet redan på förhand, och dörren sill hvarje bemlighetsull boudoir öppnsd på glänt. Det finnes imedlertid vissa stånd och rangsskilnader äfven bland dessa, öfverhuvud så favoriserade, varelser. Det ges en aristokrati inom knähurdarnas oc mopsarnes slägte, och det ges en plebs. De af den förra kategorien ligga på små varma och )6sande sidenkuddar eller inbäddade i en muff, och vär de någon vacker solskensmiddag skola ut att aga litet frisk luft, sitta de förnämt inne i vagnen, inder det herrskapet sitter ovanpå taket, såsom nan i stora städer har tillfälle se vid visst mycket örnämt folks promenader kring gatorna med sina engelska stage-coachs,. Knähundarna af den sednare klassen, de som hafva en smula sträfvare hår och mindre nobla lineamenter, få nöja sig med att ligga i sängen hos en giktsjuk borgarenka, eiler till och med på en simpel lappmatta i en gammal irbar bodmamsells jungfrubur. Knähundarnas herravälde tyckes vara oomkullstötigt. Det förskrifver sig från de äldsta tider och ar hittills segrande bestått alla sorters revolutioner. rörgäfves hafva männer och älskare försökt att ränga sig fram i de små hundarnas ställe, att göra lem den mjuka kudden stridig, att få sjelfva bära m halsen den afundsvärda halskeden med det låna rosenröda bandet. Knähundarna äro i vår tid, å rik på exempel af angripna prerogativer, störtae storheter och kringskurna puissanser, snart sagdu e enda af jordens alla privilegierade, som hållit sig ppe utan några eftergifter. För dem finnas inga exlingar eller stormar; de ega insteg och fast fot fverallt, och medan andra syn2s dömda att komma Illtmer på knäken, komma dessa endast från knä ll knä, ständigt omhuldade, ständigt uppburna, lägdigt säkra om sin sosiala positionn.