SO ster och upptåg. Natten är mörk och åskfull. Vi skola finna posterna öfvergifna och gångarne fria. Kom! min båt ligger vid stranden.s Förfärligt väder att anförtro sig åt hafvetr, sade Estevan med dyster ton. Det fins inte annat medel till räddningn, svarade guilarreron. Alla vägar till lands, rundt omkring kastellet, äro omsorgsfullt vaktade af Torenos röfvare. Dessutom skall väl vädret klarna upp snsrt, vi behöfva endast fö:ja kusten och Tarragonas hamn är ej långt borta. Min bit har två starka roddare, hvaraf den ena är sergeant Matarin, som kommit att tillbringa ett par dagar bos mig, på sina chefers permission. Mod och försiztighet! Haa har förutsett allt, Monserrat! sade fången hviskande. Och beräknat allt, Paquita. Nå väl, må han rädda dig! Koml Säg: må han rädda oss!h Tag hans arm., Nej. Ej då jag bar din, Estevan, det fins inga andra för mig. Jag har ej mer äa en Paquita. Så mycket mer skäl att den bör vari stark. Da söker att stödja mig. Nej. Jag behöfver, tvärtom, att du lemnar mig ditt stöd.x Och Pequita tryckte sig intill Estevan, liksom lianen sliograr sina rankor kricg eken. flon såg ingen mer än hozom, och likväl nedtyngde dystra tankar bennes man. Det var ej till honom som, efter deras flykt, dessa ljufva toner af erkänsla stämdes; det var ej han som räddade sin maka. Pedro hade återtagit sin förklädnad, sitt plåsier och sia svarta mantel. Med en blindykia i sin hand anländer han till dörren af -reppan som förde ned till kapellets ruiner. Utgångea var öppen och vägen utan fara. iuitarreron betraktade Monserrat; ban läste!