Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 2

på hans drag dess inre lidande och hans äd! själ deltog deri. Don Estevan! sade han, under det haj lyste honom nedför trappan, det är ej precis jag som har ryckt er ur ert fängelse; jag ä endast dens verktyg som haft mesta del deri Den verkliga makt som ni mest har att tack: för er befrielse är er syster Dolorida. Min syster ! upprepade Monserrat, med er darrning af glädje. Har ni sagt det åt mir hustru ? Jan, svarade Paquita. sÅCek!o muwlade mannen, da har ej nämn! för mig mer än Pedro.n De tre flyktingarne voro nu under kapellets murar; en förfärlig storm tjöt deremellan Ingen ruta fanns mer qvar i byggningens fönster. En del af pelarne i den gamla kyrkans skepp voro nedrasade. Dess förnämsta arkader existerade icke mer, eller framställde ej annat än qvarlefvor af hvalfbåger, som hvarje ögonblick hotade att nedstörta. Gräs och törne frodades i gångarne, och foten stötte beständigt mot grafstenar som lågo till höger och venster. Inga hvalf, inga timmerverk, öfverallt förstöring och ruiner. Det var ett verkligt favoritställe för spöken. Himlen öfverdrogs beständigt af svarta stormmoln. At öster hörde man åskan bulira, och hafvet svarade derpå mel sitt hemska dån. Blixten upplyste emellanåt de svarta och krenelerade gellerierna af det gamla slottet, och då höjde sig Torenos med sina nedrasade mu rar, sina hal tnedstörtade tornspetsar och sina samla brutsa hvalfbågar, ur stormens sköte, likt ett spöksloit omgilvet af andar och fanomer. Don Manuels brorson stinnar vid foten af 0 portal . Hvila er nu ett ögonblick här,, sade han ill Monserrat och hans maka; jag skall gå som