Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 1

—2X ans kyrka, som anklagas för attt sätta sg emo lt bvad som kan förbättra de olyckliges lott örsonar kyrkomötet oss med de stora och ädla jälar, som hafva förbarmande med sina likars lyckor.n Härefter anföres sjelfva texten till mötets lekret, hvarest hufvudsakligen följarde förekommer: Vi uppmana lifligt alla prester och isyrrerhet dem som äro stadda i tjensteutöfring, stt hålla sig utanföre de olika. partierna och uldrig af tidens eliter de politiskka revolutionernas stormar låta sin omsorg atfiedas från sjäarre3 vård; Att ingen af oss måtte blanda något poliiskt i det gudomliga ordets predikand:; Och att hvarje prest, såsom en Guds man, nåtte besion2, att han tillhör al!a; och att ran må visa sig full af godhet och mildhet not alla, såsom en fader mot sina barn.n Vidare utvecklande kyrkomöijtets tanka förslarar erkebiskopen rent ut, at:t religionen icke nar något med partierna att göra, och förkastar sålunda, utan all tvekan, den politik som katholska kyrkan i Frankrike bittills följt, geiom att företrädesvis s!uta sig till det legitimistiska partiet. Erkebiskopen, tillägger en fransk tidning, har sålunda brutit både med jesuiterna och hr Montalembert. nAlla dessa politiska former, utropar han, omed hvilka vi så ängstigt sysselsätta oss och bvilka utan tvifvel hafva sitt relativa värde, sina relativa förtjenster, intressera icke kyrkan, så framt de icke innebära mågot som i mer eller mindre mån antingen beffrämjar eller strider emot den vördnad, mam är skyldig Gud och hans heliga lag. Kyrkan lägger sig icke i werldsliga bestyr, och, vi upprepa det, de olika statskonstitutionerna intressera den icke, så vida de icke stå i något förhållande till religionen och dess utöfvande, Vi vilje således, käre medarbetare, hos eder inplanta den sanningen: att Jesu Christi kyrka har icke blifvit grumndlagd till förmån för den eller den styrelsen. Om så icke är, så stiga nigon fram och säge, att den genom sin gudonlige stiftare blifvit förbunden med eller liksm ett vasallskap gifven i förläning åt någon tyrelseform, med uteslutande af hvarje annan. Ea prest, hvilken i sitt sociala Nf, i sina officiella och dagliga förrättnirgar, ville inblanda sig i de förbittrade politiska striderna; framför alit om ban, under sitt beliga embetes utöl ning och i synnerhet under det gudomiiga ordets förkupnande, med glömsika af d:n vördnad man är skyldig den kristva predikstolen, vilie förvandla den till ett slags vrerldslig talarestol, eller der endast tilläte sig ,mer eller mindre direkta 2nspelningar på pollitiska ämnen cch sådana personer som sysselsältta :ig med statssaker, så skulle han i och mied detsamma, genom sin egenskap af prest,, skada religionen: höga intressen; ja han skullle derigenom sjelf förstöra sin tro3 och sitt nits utsäde; han skulle på förhand hafva gjort sitt presterliga larbete ofruktbart, åtminstone hvad alla dem anIgår, hvilkas känslor han sårat genom dylika partidemonstrationer, — demonstrationer, som vid ett sådant tillfälle äro ännu mer brottsliga än otidiga, ja verkligt brottsliga i Guds såväl -Isom menniskors ögon. Efter en framställning af sjelfva principerna komma vi till hvad deraf följer. Utan att vilja inlåta os i en undersökning af hvad som annorstädes och under andra förhållanden kan passa, och endast fästande oss vid vårt stifts näst n alliid exceptionella sällning, se vi 0s; till en början föranlåtre att icke allenast uppI mana våra älskade söner irom prestembetet att icke uppträda såsom kandidater vid nästinstundande val, utan tro vi oss böra, på en -lgång i religionens och fäderneslandets intresse, i enlighet med andan i det parisiska kyrkomötets beslut, utttryckligen förbjuda detta, hvad elalla prester inom vårt stift. beträffar, som hafr va själavård och äro anstä!llde i det heliga or-I dets tjenst. Närvaron af presterligaa ledamöter i den t 3) konstituerande församlingem och äfven i den omede!bart derpå följande lagstiftande församlingen, kunde låta sig förk!aras genom vigten och ovanligheten af de omständigheter, under II bvilka de blefvo kallade dit. ws Men numera synes oss ställningen icke va: jelra densamma. Med risk af den stösta fara r.har eoigheten uppbört, och sedan sambället: tIställning börjat blifva lugnare, har tvedrägt upp nstått bland partierna, bvilka strida om välde t,loch taga sina mått och steg derefter. lal För att hafva något inflytande inom dess: rr Inationalförsamlingar, skul e vi nödgas hålla os l-till någotdera af partierna och votera i des intresse. Men vi böre aldrig blifva partimän r,Såsom den katolska kyrkans prester höre v rtill alla, för att undervisa alla, för att fräls AR nr a a na vn are an sn