Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 1

a mmNOeO—nr—Nnn njfjuounn inctnn Nr ill de ver!dsliga bestyrer, som detta herda-h bref, utgifvet af den katoska kyrkens primas i Frackrike, anvisar presterskapet derstädes, och den ställning som presterskapet i virt profestantiska Sverge intager gerom sin prelatur och synes ej allenast ämna bibehålla, fitan äfven gerna vilja utvidga; och en sidan jemfö relse blir isynnerbet pikant under en riksdag, då prelsturen här utöfvar icke mindre inflytande i en vis riktoing och såsom bekant politiskt parti med sina riksdagschefer, än riddarhuset och det genom detsamma verkandel hofvet och den bögre byråkratienp, med hvilka sistnämnda prelaturen står i närmaste före ning. Vid de slutsatser hvartill läsaren sannolikt kommer genom denna jemförelsa, nemligen att ett katholskt presterskaps chef vigar ett mera ointresseradt nit att vända ståndets tankar och sysselsättnipvgar åt reiigionsvården uteslutande och firebåller sina medbröder till efterföljd den af vår Frälsare sjelf stadgade grundsatsen att deras rike icke är af denna verlden, måste men likväl tillika iakttaga den varsamheten att ibågkomma, att detta lyckliga förhållande egentligen endast härrör ifrån och är en följd af, dels den helsosamma inskränkning som lagen i Frankrike gjort i den Romerska hierarkiens makt, som alltifrån den e k. Gallikanska kyrkans emancipation, men synnerligen efter Napoleons konkordat, icke kunnat få något insteg derstädes, bvitket den likväl städse söker på alla möjliga sätt återvinna, dels också deruti, att presterskapet så-! som klass icke har någon andel i styrelse el-l ler lagstiftning i Frankrike. Långt ifrån att det katolska presterskapet skulle sakna båg mera än det protestantiska, att blanda sig i verldsliga angelägenheter, ligger fröet till en sådan inblandningslusta vida mer i den katolska kyrkans väsende, genom den makt, som densamma på flera sätt vet att förskaffa sig öfver individerna. Att det katolska presterskapet, oaktadt ett sådant förhållande med kyrkans inre väseade, icke destomindre offentligan uppträder för att bekänna grundsatser af en sådan moderation och afhållsamhet, som berdabrefvet utvisar, måste således helt och hållet tillskrifvas den ofvannämnda helsosamma begränsning inom hvilken lagen ställt prestmannen på det rätta området för de:s verksamhet, och hvilket, såsom man väl ser, icke derföre på något sätt hindrar bonom att arbeta med full kraft på det religiösa fältet, utan tvertom befordrar fullföljandet af denna kallelse. Efter denna lilla in!edving, som vi ansett nödig för att angifva den eniigt vår tanka riktiga synpunkten för ifrågavarande herdabref, följer nu sammandraget deraf,så lydande: Den sednaste revolutioner, som så häftigt skakat samhällsordningen i Frankrike, har icke ens rört kyrkan. Den har liksom från en lugn hamn kunnat betrakta de häftiga svallvågor; hvilka bo ade att störta allt hvad som utgjorde vår moderna civilisations stolthet. Man har I midt ibland den allmänna politiska omstörtrinIgen till verldens högsta förvåning sett kyrkan licke allenast lugna cch högtidlig, utan äfven Tvördad, ja byllad och wvä!sigmid af ett stort I folk, under sjelfva segerruset. O! detta var -lett skönt ögonblick för kyrkan! Men äro vi derför, älskade medarbetare vid pröfningarnes slut? Skola icke de frön til tvedrägt, som äro utkastade öfver jorden, upp väcka nya stormar, och skall kyrkan ur dem -lliksom ur den sednaste, utgå vördad och se grande? 1 Vi kunne icke afbåla oss, dyre medarbe .Itare, från dystra avingar, och i detta fall ä -Idet ännu mer såsom biskop än såsom med 3;) borgare, som framtiden förfärar Oss.n Vidare påminner erkebiskopen om kyrko mötets i Paris fattade beslut sistlidet år angå : lende presternas vande!, och isyncerhet derom att de borde afhålla sig från de politiska stri derna. Detta dekret kommenteras med föl jande ord: ,,! ,Utvisande för oss den väg, som vi, högr r,loch lägre prester, böra oswvikligen följa unde Ide politiska partierzas strider, visar kyrkomö n.Itet 033 huru. vi alltid kunne i folkets ögo 1 visa os3 värdige vårt heliga kall, värdige vår I höga embete, och följaktligen alltid aktade, or ock icke älskade, af alla partier, gåsom freder I och försonirgens män. Genom att yppa och bestraffa de villfare ser, som kullstörta rättvisans och kärleker grunder, visar kyrkomötet oss källan til! c 1Joly ckor, hvaraf samhället för närvarande lide nDet lärer oss att ställningen icke kan förbät -ras och faran aflägsnas med annat vilkor, i eflatt de menskliga makter, som styra samhille rför framtiden i säker och opartisk hand hil relden gudomliga vågskå!, som rättvist vig ;Ipligter och rättigbeter, vare sig för faltig e seller rik. sp Vederlåggsnde slutligen vissa beskyllnisga de!som i våra dagar blifvit utspridda mot He