Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 1

AF a NOS PM Det var en befriares. rum nPedro Wells! ropar fången, störtende mot: guitarreronp. t 0, buru skall jag nog kunna tacka min ska-! pare! Jeg kände, avt då jag i bönen gick till! Honom, skulle Han skicka dig till min bje!p ! Ab! Hear du inte kallat mig?, svarade denne med förtjusning, visande benne den hvita näsdeken, som bon kasiat till horom vid loster;suinerna. Ändtligen äro vi återförenade!n Men alltid midt ibland farorna.n J2, men tillsammans, Psquita. Ferorna! Det är just detta element vårt lif beböfver för att förena oss och fästa oss vid hverandra. O! Om det är så, må de komma, må de omgifva oss beständigt och må de aldrig lempa oss!o Gnuitarreron afkastade nu den förklädnad som vars ältde honom, tryckte Pequita tll sitt bröst med ett ädelt bjertas känslouttrott, som glömmer allt utom kärleken, och ecm är i störd till allt utom det onda. yPedion, frågade Pequita, huru har du kommit inom dessa murar? Tror du satt jag någonsin lemnat dig ett ögonbick? Tror du att jag ej bar följt dig uten uppehåll? Du såg mig ej, se der allt Jag var emellertid nära dig, o!ycklig, liderde Den utgick från nästa! och dold. Jag har sett dig grå!a några gån ger; förlåt mig; detta var min tröst. Mer stunden bortilar; jag måste rädda dig, Fö! mig!, Åt hvilken sida? VÅt trappen til kipellet. Dörren är stängd utfrån.n Den är det icke mer; men kar öppnat den. xEBvem, Pedro?a ,Svaria frunn Et spökelna Nej, Pequita; Brigittes spiksyn vir do; istevans syster.o ,Doloerida! ,Det ör sg som påskyndat hennes afresati Torenos, i det jag underrättade henne om Ge