Aftonbladet – 19 februari 1851, sida 2

sepom de af månen upplysta gallren. Vinden smäktigar sig den och bortför den. Pedro kall skall kanske se den falla till sina fötter. Tan vet då att Monserrats maka är i detta orn och att bon har hört bans sång. Hans örsta plan är uppfylld. Tro, kepp och mod! upprepade den trogne roubaduren; och svart aflägsna sig giterrens torer och snart hör ej fången mer än dessa trötande ord, som läng2 efter vibrera i hennes öron: Na vid hafvets strand Väntar jullen god! Hola! be! ropade duennan till Paquita med sin skorrande näston. Bebsgar ni, min sköna sgglal att tillbringa natten med att gapa på lädermössen framför qvarlefvorna af det gamla capellet och i svarta fruns sängkammare. Det ir åtminstone inte mycket trefligt.v Jsg kommer till er,s svarade fången., Till mig?. upprepade den gamla med sitt van!igasmågrin; ni skulle väl be!dre vilja komma till någon annan, tror jag. Man miste hvad man ej vill ibland, det är ledsamt det. Paquita utgår ur galleriet och återlemnar Brigitta sin lampa. Hå! bål återtog megäran, betraktande fången med en förvånad pyfikenhet; det tycks som det der rummet, som förskräcker alla menniskor, hade haft en motsatt verkan på er. Ni ser ju ut som en älsksre som nyss fått ja. Tornets hexmästare eller kapellets spöken miste ba kastat slängkyssar till er gerom gallren. Det kläder dig jost att ia emot, din lilla skölm. Man säger verkeligen att gastarne också ha sina tokdagar., Och ni,, frågade Paquita, bar ni aldrig baft några sådane bör i Torenos? vÅh jos ofta nog, Gud vare loft Viba god: vini våra källare: icadera, aliksot, xeres; uch dessutom kororer det då och då gianos bi med musik. Vi ha då trummor, giiarrer, kla rinetter, flöjter cch kastagnetter, detär musik det må ni tro. Då svänger men om som på sabbaten; man sjunger, dansar och skämtar