Aftonbladet – 19 februari 1851, sida 1

Isande harmonier med de väldigaste skrattsalfvor. Bullret är qväfvande. Det år oordningen vid en bacchantisk orgie. Store Gud! Att dansa efter dessa ord: Hvarjs natt med facklan går Hon med döden i sitt spår, Utur nattens gömma, För att brottet dömma. Dsrren om vid midnattsstund Svarta frun j skådsen! Ringdansen fortgår i hvirflande ringar vid stormens tjut och vågornas dån, lik en afgrundsdans utförd af onda andar. Bravo! bravol, ropar röfvarepn; nu kan svarta frun komma, skall hon få dansa med.v Nya stampningar, nya skrik. Dansen hade nu antagit en så rasande och vansinnig karakter, och de dansande tycktes bortförda mot sin egen vilja, och liksom utom menskonaturen. gick omkring Gomes hufvud. Uttröttad, förvirrad, drucken rå en gång af vinet och bullret, tycker sig Gomes liksom förbäxad. Giädjen öfvergick till fasa. Nog! nog! ropade piraten. : Men dansen fortfor ej dess mindre med våldsamma ryckningar och konvulsifviska hopp. Gomes kände dervid liksom en obegriplig svindel. På en gång fattar en osynlig band den tvåarmade lampan som ensamt upplyste den rysliga balen, den utblåses liksom genom ett luftdrag — och allt insvepes i mörker. Det gör ingenting; sången och dansen frtfara. Man skulle kunnat säga att dessa vilda bopp j mörkret vid det afläginr rullandet af åskan och de täta blixtrarne, vore en spökdans utförd af andar och fantomer. Gomes uppstiger ursinnig; han drager sin dolk, och utstöter hotande förbannelser; dlerefter fatter ban Paquitas hand liksom han vrore osäker att han skulle förlora henne midtiblaand deita oväsen och förvirring, skyndar fram till fönstret och kalasar med höga rop på sina vapenkamrater. Chefen bir genast börd. RBöfrarne, försedda med sina facklor, skynda dit med basiiga steg och den infernaliska ringdansen upphör. Jaga de här uslingarne härifrån! ropade piraten, fradgande af raseri, det är antingen förrädare eller galningar. Hälften hade redan flytt. (Forts. följer.)