Aftonbladet – 18 februari 1851, sida 3

åsom ansökningar om förordnanden c., hvilka allid fordra skyndsam expedition? Att lägga dem i ög tills månadens slut strider mot gällande föreskrifter och kunde åstadkomma många trakasserier ch oberäkneliga villervallor. Att åter låta den i saken icke hemmastadde landssekreteraren föredraga dem strider uppenbart mot ordalydelsen i hr öfverdirektörens förslag. Och vidare: om förste landtmätaren borde sjelf förordnas, och han således sjelf ir jäfvig, som han palltid är då frågan rörer honom sjelf, huru skulle man då bete sig? På dessa fråor är nödigt att få ett svar; må svaret blott icke bli förtvifladt, såsom att andre landtmätaren skulle cyckas från sina arbeten ute i länet och inkallas till tjenstgöring såsom föredragande eller dylikt. Sist föreslår hr Falkman inskränknring ti jordegares rält att utse landtmätare till förrättningsmän och söker dertill anledning i högst skamliga öfverenskommelssro, pkorruptionerb, o. s. Vv. Denna benäaenhet att söka dåliga bevekelsegrunder är en egenhet i förslaget, som insändaren för öfrigt ej nu vill närmare vidröra. Emellertid må skälsn vara hurudana som helst; hufvudsaken är att se till huru p28s (förändringen skulle slå sig ut. Eter hr Falkman: mening skulle förordnanderna utdelas efter tur. Nu är Å., en utmärkt skicklig och driftig landtmätare, i tur och förordnas derföre att utföra den förrättning, som är i fråga, men som icke erfordrar några serdeles insigter. I morgon är turen hos B., en fösa öfvad och föga skicklig man, men förrättningen år af kinkigare beskaffenhet; det bjelper icke; B förordnas till förrättningsman och saken får gå hur den kan. På sådant sätt skulle denna fördelningsgrund nedtvinga den ena landtmätarens större verkaingsförmåga för att på den mindre lyckligt utrustade lägga en börda öfverstigande krafterna, då deremot verkningskretsen bör betingas endast af förmåsan och förtroandet. För jordegare vora det högst förhatligt att ej allenast erhålla en landtmätare, som ingen ibland dem begärt, som måhända icke har något förtroende hos dem, utan också kanhända för turens skull få hoaom från andra ändan af länet, så att resekostnaden möjligen biir större än hela förrättningens värde. Och på landtmätarnes skickligket och noggrannhet I uppfyllandet af deras vigtiga uppdrag skulle det icke utöfva någon god verkan att arbetet tilldelades dem efter tur, hvarigenom hela den eggelse till förkofran i kunskaper och duglighet, som ligger i medvetandet, att ju mera förtroende man förvärfvar hos jordegare, desto mera anlitad blir man, skulle försvinna. Emellertid kan det visserligen vara af nöden att förändra eller åtminstone förklara det närvarande stadgandet i Kongl. Skiftesstadgan 2 kap. 14 S, enligt hvilket jordegare icke må vägras att till landtmäteriförrättning erhålla den landtmätare de begära, der laga hinder icke möter, nemligen att förändra detta så, att alla delegare skulle höras och den landtmätare förordnas, som hade de flesta rösterna för sig. Hr Falkman säger sjelf i sitt underdåniga memorial: Vore denna föreskrifts mening, att förordnande ej skulle vägras, då förrättningen ensamt rö-l rer den eller de, hvilka densamma begåra, så vorej dervid intet all erinra; men så är det icke, åtminstone förstås den ej så på något ställe i riket! utan i tillämpningen lyder den: Sökande jordegare må icke vägras, att, der laga hinder icke möter, till landtmäteriförrättning erhålla den landtmätare han begär, är sökanden ock den mindste i ett skifteslag af hundrade grannar, och hafva än de nittionio en helt annan önskan. Men tanken på deras rätt, hvilka äro delegare i skifteslaget och icke begärt förordnande för en landtmätare, släpper hr öfverdirektören genast och kommer in på en annan sida, der ham vill hafva alla delegarnes rätt att välja sin skifteseller förrättniogs-man på grund af det förtroerde han åtnjuter, inskränkt af landtmätarnes turlista. I Det synes dock, som skulle ingen kraftigare sporre finnas till lamdtmätericorpsens höjande 1 duglighet, till heder för den sjelf och nytta för det allmänna, län just medvetandet, att ett förvärfvadt allmänt (icke len delegares) förtroende vore en borgen för att blifva använd, på samma gång som man, med bibehållande af en enda delegares vitsord att skifta, blott han är besuten, genom att höra delegarne om hvilken landtmätare de ville hafva, visade sig respektera deras rätt så mycket, som med en klok omtanka om jordbrukets förkofran läte förena sig. Det kan naturligtvis här icke vara fråga att föreI lalå det reglementsariska för delsfarnes hörande, man Iden invändning, att det skulleYta för mycken tid -Jatt höra demp, hvilken emot sjelfva isigten framkastats, synes föga vigtig. Den tidsutdrägt, som härigenom skulle förorsakas, blefre ganska ringa emot den, som nu uppstår genom rättegångar, hvilka som Joftast föranledas af misstroende till skiftesmannen, loch, hvad som är det hufvudsakligaste, denna tidslutdrägt måtte gerna lidas, då den medför den stora fördelen att försäkra skifteslaget emot högst skamliga och skadliga, fast mycket sällan bevisliga, öfverenskomrmelser emellan mindre grannlaga eller ock fattiga sökande jordegara och landtmätare, mo: hvilka öfverenskommelser hr Falkmen visar en så rättvis ovilja. Hr Falkmans förslag har således i alla delar företott en tafla af onödiga, skadliga eller rest af omöjliga förändringar, och ingen kan betvifla att det, i fall Kongl. Maj:t deråt lemnade sitt bifall, i stället för att motsvara sitt uppgifoa syfte: en rällsenlig och skyndsam behandling af skiftesärenderp, skulle leda till förvecklingar och hinder. Det hela synes således hafva varit något brådstörItadt uppgiordt. Detta tycker man sig äfven påett och Ylannat ställe kunna slata till af redaktionen, hvarlI lgeaom tillockmed I sjelfva de projekterade ordalag, som I I -— ee xx OO -M DD RR om Fr ör RR Om vm Om 4 VA — Fo mm Tp Re tt mm skuile utgöra de nya föreskrifterne, inkommit sådant i som: pi landimälterikontorebt skola tvenne förteckningar — — — hållas öfver — — — och bör af dessa förteckningar — — — tvenne exempiar vid årets slut utskrifvas samt — — — öfversändas, det Alena till general-landtmäterikontoret och det andra 2 till landtmäterikontoret i länet.n a skansen . — Ett antal ledamöter i Arbetareföreningen, Isom uppgifvit sina namn för redaktionen, har lanhållit om rum för nedanstående replik å en langåanda coamma föraning i Dachladet an dag i