Aftonbladet – 18 februari 1851, sida 1

instängde de sina fångar. Torenos var ett af dessa fruktansvärda och fruktade ställen, hvars namn landtfolket deromkring aldrig uttalade utan fasa. Til följe af en gammal folksaga visade sig här ofta en spökbild, den svarta frur, hv:rom man berättade de mest vidunderl ga saker; hon hade lefvat under Zegrernes och Abenceragernas tider; en nationalbaliad helgade ännu dess minne. Torenos passsrade dessutom så väl för att vara en tillflyktsort för röfvare, om ett laboratorium för hexmästare och falskmyntare. Man hide gifvit det tillnamnet Djefvulens slott. Don Estevan blef på piratens befallvi. g skild från Paquitz. Denna fördes till det för henne bestämda föngelset af en gammal tjenvarinna i smugglarnes tjenst. Brigitto, som varit til:gifven Gomes mor, hade till en del uppfostrat sin husbonde; äfven hyste hon för bonom ep tillgifvenhet och en trobet, som utbärdade bvarje prof, Hennes karakter deremot var af en förfärlig råbet, och Gomes sjelf behandlades ofta utan minsta skonsamhet af den knarriga duennan. Likväl bände det sällan att han förergade sig deröfver. Vand ifrån barnomen vid Lennes knariighet, hennes lexor, och hennes näsvisheter, fästade han dervid ej mer uppmärksamhet än vid en arg hunds skälande, Smugglaren gick före Paquita och Brigitta, med en h:rtsfackla i handen. Han lät dem genomgå långa, med tobaksrök uppfyllda hvalf, der hans vepenkamrater uppehöilo sig. Stora braseros (edbrasor; voro upptända här och der, hvilkas eld röfrarne rörde uti med sina dolkklingor. En del åto, andra drucko; deras vapen voro rangerade i kore längs väggarne. Den fångna kastade en blick af fasa på de mörka figurer, som smågrinade vid hennes genomgång och hvilka tycktes lycköaska sin chef att hafva så väl utfört sin plan. Psquita bibehöll likväl e!t utseende af lugn, och besluten att ej visa sig svag, var hennes gång fast och säker och hennes bållning frimodig. Sedan Gomes hade genomgått dessa mörka gallerier, kom han till en trappa, hvilken han