Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 3

föraren framme och förlöper sig. Ett helt dussin lejongsp, af det slag, som just.ombudsmannen förordar, skulle ej förslå, om en hvar tappande sakägare eller sakförare vore lika betlefrad och säker på sig sjelf, som han är. Hvad skulle just.ombudsmannen säga, om man, alltid under erkännande af: idel och pomisskännelig välmening hos honom; framsmög insinuationer om andra bevskelsegrunder för icke alienast vidden och felen i hans granskning af lagskipningens tillstånd, utan äfven för bela denna granskning? Om man t. ex. lät förstå, att. han kunde hafva framdragit och häcklat) besluten i de 20,30aå 40 åren gamla brottmålen, för att behaga de liberalt och demokratiskt sinnade riksdagsmännen — kommunismen, som vill försona den fattige på den rikes bekostnad, och den uppoffrade militärdisciplinen, för att smeka de konservative, aristokraterna och krigsbefälet, eller att han motarbetat den af nationen efterlängtade lagreformen af ovilja mot lagförslagets författare, och för att visa sin tacksamhet emot dem, som kallat honom till den plats, der han nu husserar, och der kanske han, genom sträfvande efter allas stympade bifall och deraf framlocsade 2bsolution för synder på annat håll, sö ker att länge få hussera; och om slutligen man funderade på en föreskrift, huru mycket ev just.ombudsman må draga kappan på begge axlarna, för att vinna de flesta rösterna vid nytt just. ombudsmans val. Men den som talade så, skulle göra J. O. en lika stor orättvisa, som den han gjort Högsta D. Att detta är vårt fultkomliga allvar, vill jag bevisa med följande slutord, som innefatta insändarens omdöme om honom. — Utrustad med vackra kunskaper, ovanlig skarpsinnighet, n stor arbetsförmåga, och en lefvande rättskänsla, var han länge en ädel och frimodig kämpe för det rätta och sanna; men under sin sednare lefnads period har han blifvit alltför ättretlig och ombytig, så att enskilda förhållanlen, fördomar och partiåsigter stundom anvisa nonom det mål, dit han går, i ärlig tro, att det är let rätta, dock utan att ledas dit af forskning och skäl. Forskningen använder han, sedan nan kommit fram, för att arbeta sig till skälen. Deraf händer det ock, att dessa stundom likna nera ursäkter än stöd för den fattade meningen ; och arbetsförmågan användes mest på ämnen, som unna bearbetas till förmån för partiåsigterna, ofta på öfverloppsarbeten, som bebandlas con more, under det heisa och krafter ej medgifva, att sköta sådana göromål, som t. ex. dem, vilka tillhöra domaren i södra Möre härad. — Med ett ord, han synes mig under de sednae åren ständigt hafva befunnit sig på en öfvergångspunkt, ofta oense både med sig sjelf ch andra. Men skada vore det om en man, ådan som han dock ännu är, ej skulle kunna vättre fatta sitt mål, ty fattar han det rätt, og går han fram.