Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 2

Ett konvenanseller förnufts giftermål ingår ej i mina ideer; jag, åtminstone, skall aldrig frivilligt afsäga mig den jag älskar., Den som du älskar, min syster? Låt mig sluta. De kyska åren af ditt vårlif. Paquita, hafva varit lika en säker sparpenning afskild från lifvets falska sedelstock; du har utgått derur för att blifva en engelaf dygder och uppoffringsr. Jag, deremot, har från min barndom afkastat ok och fjettrar, jag behöfver makt och passioner. Jag är född med en eldsjäl. Mvart skall det föra mig? Lika godt. Enkan Mugnos blick, då hon uttalade dessa ord, hade en brinnande kraft, men ett rysligt uttryck. Jag förstår dig ej, min systero, sade Monserrats maka, i högsta grad upprörd. vAlskar du Pedro Walls eller ej? Nej, Paquita.n Hvem äger då detta bjerta?, Gomes. Smugglaren!o Just han. Jag känner fullkomligt alll hvad du har att invända mot ett dylikt val; men låtom oss ej söka att förklara hvarför man älskar; huru, se det är ordet. Gomes är en vild sjöröfvare ; jag känner bans okufliga sinne och hans oförskräckta tapperhet; han är genom sin ställning, sioa handlingar och sina principer, ställd utom lifvets vanliga vägar. Nå väl! Det är just en sådan undantagsnatur, till hvilken j;g känner mig företrädesvis dragen. Man sväfvar med honom under hotande åskmoln, utom det sociala lifvets enformigbeter, med farorna och äran, med åskan och orkanen. Detta är det lif som passar mig. Du förskräcker mig, Dolorida!v (Forts. följer.)