Aftonbladet – 15 februari 1851, sida 3

öfverallt der vi gå tillsammans skall det vara glädje och förtroende, glans och sällhet. Hvilka in vägens svårigheter må vara, skall jag ej låta blomman förqvåfvas under törnet. Du skall stödja dig på mig, Pequita; jag har min sing, du dina böner; båda hoppet och troheten.n Och hvar skola vi nedsätta oss, Pedro?x Vi skola g!adt uppresa vårt tält hvarhelst naturen ler emot oss. Vi skola hastigt vika ihop det, då vi tro att stället blir farligt. Vi skola vara fria som ilyttlågen i ödemarken, eller i lundenp, med våren och kärleken; utan att nästan vidröra jorden och med vingarne sträckta mot skyn: alla älskande bjertan skola komma till oss. Vi hafva hvarken pengar eller gods.n Hvad gör rikedomen till lyckan? Den skönaste egendom är en ren själ. Ack, hvilka de ställen må vara som roan bebor och den belägenhet men är uti, då men älskar är man lycklig öfversllt., Paqui!a log mildt åt denna leende tafla. Pedros lifliga inbilining drog henne med sig till förtrollningens och säöllbetens regioner. Det var ej möjligt att serågsra svarta moln der, hvarest guvitarreron kastade sina poetiska inspirationer. Allt glödde vil hans ord, både det närvarande och framtiden. Med honom och bredvid honom var ingenting mörkt, trångt eller kyligt: allt var ljus, rymd och värma. I morgonr,, ullföljde den -poetiske artisten, skall j:g i dagbräckningen gå till nästa kyrka, hvars torn höjer sig bakom träden der borta. Jag skall der träffa en prest; jag skall kasta mig till hans fötter; jag skall berätta för honom vår olycka och vår belägenhet. Var säker alt han skall skynda sig att gifva oss en ny äktenskaplig välsignelse. Äro vi icke trolofvande ? Ack, dödens trolofvade!n svarade suckande den faderlösa. Ar det väl ett lyckligt binamn ?n