Aftonbladet – 15 februari 1851, sida 2

Det är bra, smickrare! Vi ba haft nog a! sådant. Men hvarföre har den lilla varelsen ett så förskräckt utseende? Man skulle nästan kupna säga att hon darrade., Hon fryser.n Vi skola värma upp henne sedan, sade värdinnan med dyster stämma. Hör ni det skriket? Man kallar mig. Kom, guitarrero! Följ mig! Den unge cataloniern lydde. Passerande förbi sin älskarinna, hviskar han sakta till henne: Mcod och lugn, Pequita!lo Hans inträde i den stora selen i värdshuset, hvarest Gomes röfvare voro samlede, helsades senom uthållande bandklappningar. Så bekranjar man offret innan det föres till döden. Pedro, med sin gitarr i banden, framgår med lugna och säkra steg. Han sätter sig på en pall. En stor cirkel bildar sig genast omkring onom. Han sjunger med en välljudande röst, ch alltid sin favoritvisa, arisn som räddade vonom hes sin onkel. Hin endast förändrar orden: Piraten på sitt stolta skepp, Med sin karbin, Gör sig ganska högt begrepp, Om äran gin. Fri som fogeln far han kring Jordens ring. O, min lyra! kraft mig gif Du mitt alt; Utem dig mitt hela lif. År stelt cch kallt! Nya bilallsrop ljuda. Tre gånger miste guierreron repetera sin poetiska improwisation; jan bar vunnit alla rösterna. Mariana, stående midi emot honom, syntes vara ett rof för den lifligaste oro. Ett enda nsigte bland röfrarne bibeböll ett obevekligt uiryck; det var troppens chef. Ju mer Pajuitas älskare elektriserar sina åhörare, dess mer