Aftonbladet – 14 februari 1851, sida 2

et tillika ville uttrycka sitt ogillande i afseende på ea del af betänkandet, sam uttalar eit tvifvel om nöj igbeten och ridligheten af vår nu gällande ciil-lags u bjta mot ena annan. Lagstiftande och verkställande makt. I anledning af den knappast bilagda konflik en mellan den franska nationalförsamlingen ch presidenten Bonaparte, hvilken som beant i sitt-sednas!e tre telt påståenet om d2 båda statsmakteraasömsesid:ga afhängighe, yttrade en fransk tidning fölande: Republikens fiender, de som, drömmande om n återgång till monarkiska institutioner, söka tt förskräcka de klentrogna, och att uppväcka belåtenhet äfven hos dem som förut voro nöjle med den republikanska regeringsformen. nklaga konstitutionen att i vårt politiska sytem hafva inkastat ett frö till farliga stridigeter mellan de båda statsmakterna. Dessa nklagelser äro entingen en följd af okunnigwet eller oredlighet. Konstitutionen, rediigt olkad och troget följd, gifva icke anledning ill någon strid, till någon konflikt. Hvad är det i sjelfva verket för makt som örsamlingen och presidenten erhållit genom konstitutionen? Nationalförsamlingen har ensam blifvit besdlädd med den lagstiftande makten; presidenen har erhillit uppdrag ztt verkställa de laar och dekreter, som församlingen antagit. Med andra ord: församlingen befaller, presiden: en lyder. För att så mycket tydligare uttala lenna presidentens underordaad2 stälining, har sonstiiutiosen icke inskränkt sig att i allmännet sätta gräns för den verkställande makten. Den har äfven vågrat presidenten allt veto, till och med suspensivt. Den har medgifvit honom rättighet att genom ett motiveradt budskap begära ny öfverläggning om en lag; men efte: en derpå följande bekräftande omröstning, kar agen kungöras gedom nationalförsamlingen president, i fail republikens president icke vil så in derpai (Ari. 359) Ja, än mer: Likson med förutseende af vissa vidunderliga theorier som vi på någon tid sett uppstå, tillägger konstitutionen yiterligare (i art. 31) att repub. blikens president icke kan på något sält suspendera l:garnes kraf . A:it i ett land hvarest intet kan ske utar agarnes begifvande stifta och afskoffi Ila SA a : ton eXsalear härom i händelse den verkställande mskten vägrar det, innefatta icke det egenskeper bos en makt,som är högr än alla andra, som konstitutionen skapat? Att kungöra alla de lagar som församlin gen antagit, att respektera och låta verkställ. äfven sådana dekreter, som ran satt sig emot — innefattar icke sådant bevis på ett nödvän ligt bero2nde af nationalförsamingen, på er anderordnad ställning i jemförelse med denn: högre makt? Sådana bestämmelser äro vigtiga nog och vi a tydligen det företräde som konsti.utioner velat gilva nationalförsamlingen framför repu: liken: president. Men det är äfven en an vp, ehuru miadre vigtig omständighet, som ika tydligt ådagalägger detsimma. Det fins nemligen ingen paragraf, ingen strof cke ett enda ord i konstituionen, hvilket gifver presidenten rätt att inskränka, kontrollera, bevaka det sätt, hvarpå församlingen utöfvar in makt eller sina rättighe er. Församlingen leremot uppträder såsom suverän — hvarje sång som presidenten vill utföra någon af de igtiga handlingar, som äro öfverlemnade åt verkställande makten. Presidenten underhandlar och afslutar förlrag; men de sanktioneras endast efter en omöstning af nationalförsamlingen (Art. 53.) Preidenten vakar öfver landets försvar ; men han an icke företaga något krig utan församlinens samtycke (Art. 54.) Och det är icke allenast utöfvandet af dessa lögsta prerogativer, som blifvit begränsadt ge. iom församlingens suveräna vilja. Ända izadninistrationens detaljer låter konstitutionen len parlamentariska allmakten intervenera. Så unda är det, i kraft af art. 66, församlingen om bestämmer ministrarnes antal och omfånet af deras verksamhet. Men för att lägga n eftertryckligare vigt på denna församlingens ättigbet, tillägger konstitutionen, att ningen från presidenten utgången handling, med undantag af ministrars utnämning och entledisande, har gällande kraft, om den icke blifvit kontrasignerad af någon minister,. Sålunda är det icke allenast ett åliggande ör presidenten att låta verkställa alla dekreer som församlingen antagit; utan till på köet bestämmer neationalförsamlingen den verkällande maktens högsta agenters antal och erhsamhetssfer; och på det att ingen tvetyighet må kunna hindra den parlamentariska erksamheten, den högsta kontrollen i afseende å lagar och dekreter som församlingen antat, så förbjuder konstitutionen presidenten ati anifestera den makt, hvarmed ban är beklädd, tan kontrasignation af någon utaf de ministrar, vilkas verksamhetssfer och antal församlingen estämt. Konstitu ionen kunde icke på något tydlire sitt uttrycka den skilned som den beämt mellan de båda makterna; den kunde ke klarare ådagalägga, att den ene, försam pgen, skulle vera högre, och den andre, predenten, lägre. Om man således ville taga konstitutionen I rättesnöre; om man, icke ailenast talade a sin vördnad för densamma, utan äfven ville qväma sig att lyda dess föreskrifter, så skulle an erkänna att någon konfl:ttr icke kan upp: mma mellan de håda sta: smakterna; ty zon-., kto fiones endast mellan jemsngod:, .cch enl. KU a ET -— rid rrallan amn Ilan I