Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 1

P:quita uppstiger; Monserrats rysliga död: tviogar vid hvart steg tårar ur hennes ögon. Ack! och emellertid kände hon med sjelfförebråelse, att endast pligten förmådde henne att begråta den make som piigten hade påtvingat henne. Pedro och Paquita famla sig fram i mörkret. De framgå endast långsamt. Fiera vindeltrappsteg äro framför dem, de börja att klifva upp för dem. Guitarreron stannar oupphörligt för att höra efter om rågra Jjud af vepenklang eller sköfling återljuda; en djup tysinad herrskade. Han anländer till falluckan, som tillsluter det underjordiska hvalfvet, han upplyfter den med försigtighet, en svag stråle af dagsljuset upplyser det mörka ställe der den ver plaeerad. Med hvilken glädje helsa flyktingarne denna första stråle af det himmelska ljuset! Paquitas första tanke är en tacksögelsebön til! den Evige, sedan en erkänslans blick på guitarrerop. Gud cceh han uppfyllde i detta ögonblick hennes själ. De inträda i kyrken, solen kastade sina sirålar på skeppets fönsterrutor. Pedro tvärstan-. nar, utstötande ett rop af fasa, Herrans hus var uppfylldt med lik; vanhe!ganden och brott af alla slag hade ägt rum vid foten af altaret. Liken voro nakna, blodiga, svartblå och stympade; en stinkande lukt utbredde sig derutaf, och liksom på ett slagtfält felades ingenting på taflan, ej en gång roffåglar. Under de af kulor urhålkade bågarne, och längs de krossade fönsterrutorna, der tigero bort ryta, hväste nu gamen. Några doggar, mättade af blod, tjöto öfver de menskliga qvarlefvorna. Templet var ett vidsträckt benbus. Pedro ryggar tillbaka och sätter händerna för ögonen, för att ej se detta förfärliga skådespel. Paquitas hår resa sig på hennes hufvud. Tvunzna att stiga öfver de döda kropparne, som lågo till höger och venster i en ryslig