Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 3

ilgång? Om alliså den genom Changarniers af-Isättning framkallade krisen icke förmådde att i Iskaka republiken, så skulle den åtminstone leda -Itill exekutifmaktens förstärkande. ; Men äfven deruti har reaktionen bedragit sig. Den monarkiska restaurationen har ej gjort -lett enda steg framåt, men deremot har presi-Identmakten måst göra ett steg tillbaka. Ministrarne hafva erhållit ett ganska otve-Itydigt misstroendevotum, och hafva i följd )deraf måst afskedas. Men ,onkelns brorson, Jhar tänkt på att hehålla dem, trots kammai Irens misstroendevotum. Hade han gjort det, så hade detta varit ett vigtigt steg, om just icke raka vägen till kejsaredömet, åtminstone till befästandet af hans makt. Kunde han reJlgera efter behag, äfven emot nationalförsamlinIlgens vilja, så vore han i stånd att genomdrifva len författningsrevision; han blefve för ögonlicket herre öfver situationen och kunde beJgagna densamma, antingen direkte, för sig sjelf, Jeller indirekt, genom att sjelf, i stället för genom Changarnier, uppgöra sitt paktum med le-Igitimiteten och den heliga alliansen. I Men saken aflopp icke så. Prins-presidenten har insett, att han ej är Iezar af Frankrike, ej heler furst Schwarzenberg, i afseende på fria konferenser, ja, icke jens en hr v. Manteuffel i fråga om minoritetskammare! ) Det kan ej hafva behagat republikens president att anträda återtåget; men exekutifstyrelsen har dock nödgats draga sig tillbaka för lagstiftande församlingen. Hvad som gifver saken den största betydelse, är sammansättningen af den majoritet, som hemförlofvat ministeren Baroche-Rouher. Den utgjordes icke af ordningspartiets gamla majoritet, bestående af legitimister, som gjort pilgrimsturer till Wiesbaden, och inom sig delas uti en tålig och en otålig fraktion; icke af orleanister, som uppvaktat i Claremont; icke af bonapartisternas oansenliga skara, och af en svärm menniskor, hvilka, vid andra tider måhända anhängare af den äldre och yngre linien, hertigeu af Bordeaux eller grefven af Paris, framför allt hylla den bestående makten, emedan och så länge som den har att bortgifva embeten, ordnar, m. m. Det var icke denna gamla majoritet. I sig sjelf murken, såsom alla koalitioner af principielt heterogena partier, hade äfven denna koalition sammanstörtat, just i det ögonblick, då iet gällde en afgörande batalj. Den republikanska venstern gjorde slag i saken, och till denna slöt sig en del af ordningspartiet och burggrefvarne. Emot misstroendevotum, samt för stärkandet af presidentens makt, röstade, utom de 100:de bonapartisterna, några enstaka konstitutionella republikaner, ultramontanerna under påfvens sakristan, samt en del orleanister under Broglie och Lon Faucher, hvilka likväl till en del voro missnöjda med Changarniers afsättning. Odilon Barrot, den egentligen konstitutionella herden, som ej mera eger någon hjord, men kanske ville såvera utsigten att måhända åänau en gång blifva minister, afböll sig från omröstning. För misstroendevotum, och mot presidenten, l röstade hela venstern, en del orleanister under Thiers, och samtliga legitimisterna, såväl de så kallade praktiska, under Berryer, som de fantastiska under Larochejaquelin. Berryer hade öppet bekännt sig till royalismen; men detta hindrade honom icke att rösta med den republikanska venstern. Han kan ej hvad han vill; och just för att förhindra bvad han icke vill, måste han ansluta sig till republiken. Och Thiers, som gjort reaktionen så mycken fröjd, och som af alia burggrefvarne var henne den käraste, har nu på det djupaste beåröfvat henne. Han, samme Thiers, som gjort så myc ket för att bilda och sammanhålla ordoingspartiet, samt förmå det att välja prinsen till president, för att sedan kunna föra honom in på den reaktionära banan, har nu aflagt en vältalig bigt om sin sednaste politiska verksamhet; han, kejsardömets historieskrifvare, ha nögijudt förklarat sig emot försöket att i otid och oskickligt kopiera detsamma, samt slutli sen till reaktionens häpnad försäkrat, att republiken är den regeringsform, som minst sön rar Frankrike! Detta kan reaktionen icke förlåta honom; ty len menar, att han, såsom monarkist, måste inder älla omständigheter anse republikens upp vörande såsom vilkoret för lugnets och ord ningens återvändande, och kan derföre icke besripa att en monarkiens man kan påstå motÖ OD AL rs s mm ig atsen. Ordningspartiet — icke det i församlingen utan i hela landet — är älven för republiken lä cke af verklig republikansk öfvertygelse, men medan detta parti ändiligen nu hunnit öfver yga sig, aft den republikanska regeringen ä ;å ordnad, regelbunden och lugn, som någon regering möjligtvis kin vara; emedan den ve ut hvarje restauration, vare sig i hvi:ken and som helst, ej kan genomföras utan våldsamm:. kakningar, samt, äfven om den skulle bilvs yckligt genomförd, dock ovilkorligt skulle framalla förnyade skakningar. Det är i detta landets ordnivgspartis, denn: nassa konservativ2s anda och intresse som Ph ers talat och röstat; den praktiske, den för nögne ordning mannen, anser meden för ordirgens vidmektihållande vara författningen fterlefvande, men icke dess omstörtandel De som i Frankrike ärligt vilja lugn ocbl. rdning, se uti monarkiens återinförande orc ch oordning; de se, att de under republiansk styrelseform kunna vara i åtnjutande a! ugn och ordning, och de få så mycket större ndel deraf, ju mera författningsenligt regeingen handhafves; de afse ej den styrelseforn om :kulle införas och hvem eller hvilka som kulle införa densamma, utan de fästa sig utelutande dervid, att sådant skulle medföra orc ch oordning, emedan ingen ny styrelse kan fi najoriteten för sig, utan tvärtom skulle hafva den! mot sig, samt att en sådan följaktligen skulle A Åm mnädsalhad att oxha avte Hd I utlandat