Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 3

så synnerligen gräma sig, om den i morgo erfore, att de tre öarnas rike plötsligt blif -I vit uppslukadt af bafvet, såsom VWVineta oc n Julin — lika säkert är det, att den uppsprit -Iter ur sina aliraljufvaste drömmar, hvarje gån; -Iden tänker på den franska republiken. ) Den söker väl trösta sig med tanken att re :I publiken ej har någon tjenlig jordmån i Frank rike. Såsom en öfverraskning inträdd i verl den, skall den — så hoppas man — en vac ker dag sjelf öfverraskas af restaurationen samt stilla och utan motstånd draga sig till -Jbaka; och äfven Frankrike skall pånytt blifv: Slbvad det varit i den gode, förnöjde konun; HI Ludvig XV:s tidehvarf! ) Men denna andra öfverraskning låter ej hör: i D t d jJaf sig; republiken består. Om reaktionen e .Jansåg den för mer än ett korthus, — nåväl 3 då måste dock någon gifva detta korthus der Istöt, hvaraf det sammanstörtar. Men hvem skulle väl denne någon vara? — lingen tvekan vid valet förefinnes. Existera? icke ett ordningsparti — idel monarkiskt sin: nadt folk — som endast låtit beqväma sig at! ;fördraga republiken? Har man icke en Louis -Napoleon, som visserligen endast förmedelst Irepubliken-och den allmänna valrätten blifvi! president, men som dock ifrigt anslutat sig til Iden heliga alliansen, krossat den romerska republiken, återställt prestregimentet, med alla dess Imissbruk,i den heliga staden, samti Frankrike bemödat sig att afskaffa den allmänna rösträtten? Har man icke slutligen general ChanIgarnier, kallad den tredje statsmakten i Frankrike, alldeles som en gång Walpole kallade mutsystemet för Englands fjerde statsmakt. Den monarkiska restaurationen kunde alltså icke förfelas; republiken måste vara förlorad! Den romerska expeditionen i det inre af Frankrikev, — såsom hans helighet, den restaurerade påfven Pius IX:s sakristan yttrade sig — måste ju lyckas? Det syntes så. Hade burggrefvarne i den lagstiftande maktens namn, onkelns brorsonp, såsom chef för verkställande myndigheten, och Changarnier såsom den restaurerande maktens representant, velat med samma läkemedel, samma dosis af monarki, kurera det af republiken förment sjuka Frankrike: då hade möjligen någon utsigt kunnat finnas för kurens lyckliga resultat. Men bland doktorerna råder ej någon enighet. De vilja ej alla monarki; hvar och en vill något helt annatän, och för imtet pris detsamma som, de andra; den ena fraktionen vill kejsardömet, som skänkt Frankrike mycken ära, men ännu mera elände, samt fullkomlig träldom och en utländsktavasion; den andra vill det legitima konungadömet, som ej beskärt Frankrike någon ära, men deremot prevotalrätter, censur, jesuiter, och endast åt emigranterna något reellt: skadeståndsmilliarden! — och slutligen vilja några det quasi-legitima konunrgadömet, som icke skänkt Frankrike någon ära, utan deremot medfört förnyade uppror, septemberlagar, vexaiide deficit, och endast gilvit den sluge Ludvig Filip tillfälle att på det allmännas bekostnad rikta sig sjelf, sin talrika familj, och sina gunstlingar. Hvilken af dessa trenne monarkier vill då ordningspartiet? Hvwilketdera man behagar: antingen alla tre, eller, som är detsamma: ingendera; ty de bestå af anhängare till dem alia tre. Hvilkendera vill onkelns brorson? — Naturligivis hellre den, som skulle bringa honom sjelf på thronen, än någon af dem, som åsyfta att på densamma upphöja grefven ef Chambord, eller grefven af Paris. Och hvilkendera vill Changarnier? Det vet ingen, ty han har vexelvis gifvit den gamle bourbonen och den orleanska telningen förhoppning, att se hans värja till deras förmin kastad i vågskålen. Men trenne monarkier kunna ej på en gång restaureras. Frankrike låter icke stycka sig i treone parier, för att lyckliggöra hvar och en af dessa pretendenter med en art af monarki. Den heliga alliansen kunde endast i det fali önska en restauration, om den skedde till förmån för legitimiteten. Hvad var nu att göra? Försöket att sam mansmälta de trenne monarkiska fraktionerna, på så sätt, att legitimiteten i sjelfva verket) restaurerades i grefvens af Chambord person, att quasilegitimiteten, i grefvens af Paris person, försäkrades om efterföljden, och napoleo nismen tillfredsställdes genom prinsen-presidentens pensionering, samt betalandet af hans skulder, bade strandat. Men om hvar och en af de tre monarkiska raktionerna sade: förr än de andra må komma till väldet, må det hellre förblifva vid det bestående tillståndet, — i detta fall var repuliken betryggad, och reaktionen kom ej af läcken. Efter presidentens budsksp hade också i sjelfva verket eit stillestånd inträdt. Men helt plötsligt inträffar Changarniers af-l sättning! Det hade länge varit tal derom, men man hade betviflat att presidenten skulle vara stånd att sönderbryta den kungliga restaurationens svärd. Presidenten bar dock sönderbrutit detta svärd; ordningspartiets gamla majoritet är krossad; och len såsom handlingens minister tillsatta Baroche-Rouher-ministeren är afdankad! Allt detta bar försigsått i all ro. Det har, såsom reaktionen uttrycker sis, pinträdt en sanska betänklig stillhet bland arbetarnep, ränan har snarare stigi fallit, och högst sälan har man lyckats uppspira något hemligt Iskap — en manöver, utan hvars obligata Iskap en sådan icke gerna kan försiggå. Reaktionen trodde att republikens puls vore begrepp ali afstonna — och sel när man ägger banden derpi, visar det sig, att pulsen sar sin jomnaa naturliga takt. Presidenten bar kunnat sönderbryta Chanrs svärd, icke derföre att kejsardömet är n den kungliga restaurationen, vare g den hvita, eller den t:efärgade, icke såsom ejserlig pretendent utan såsom — republikens residen!. 5