ontinenten framgående politiska stormar befarade, jet fabriksoch slöjdealster skulle till en tid nedryckas till priset, öfversvämma vårt land och menigt inverka på Sveriges elöjder och febriker. Vill nan äfven medgifva antegligheten af detta resonnenent — ehuru det ej är så lätt att inse skadan deraf om landets behof af utländska varor, som på ett eler annat sätt skall fyllas, blifvit tillgängligt för godt pris, och ehuru den rubbning i prisförhållanderne, som uppgafs ligga till grund för det friare handelssystemets återfrångående, redan hade upphört innan det definitiva beslutet derom fattades — bur vill man dock nu, under nära alldeles rsotsatta förhållanden, argumentera sig till samma resultat, eller undertryckandet af en billig hendelsfrihet, hvars fördelar den ena nationen efter den andra söker göra sig till godo? Man önskar äfven här att få åtnjuta en icke sfbruten freds välgörande verkningar, man vill att civilisationens förmedlande, lugnande kraft äfven skall utbildas; men på samma gång värnar man sig mot de nationer af hvilkas högre upplysning och öfvervägande industriella skicklighet så mycket vore att lära, nästan såsom emot en fiende, och örhindrar, genom prohibitiva stadganden för handeln och sjöfarten, det stora gagnet af ett hastigt spridande af menniskosnillets uppfinniogar, hvarhelst de göras. För min del kan jag, oaktedt allvsrligt bgrundande, icke medgifva att några yttre eller inte förhållandens förefionas, som böra lägga hinder i vägen till större frihet ledande billig jemkning i Sveriges nu egande lagstiltning för handeln och sjöfarten. Att tiden för en sådan jemknings vidtegende ännu icke skulle vara inne, är äfvenledes blott ett talesätt, utan verklig mening; och torde, för bestykande af detta omdöme, jag endast behöfva nämra, att mer än ett fjerdedels sekel förflutit sedan hardelsfrihetsprincipen af konung cch rikets ständer godtändes; att icke dessmindre i Sveriges tulltaxa ännu qvarstå närmare 30 förbudsbestämmelser, af hvilka flera omfatta för landet oumbärliga förbruknimgsarsiklar; att andra sådane artiklar äro belagde med 80, 90 till 400 procent och t. o. m. deröfver i tull å rätta värdet, samt att de på mellantiden t. ex. vid 1845 års riksdeg tillkomne restriktioner i tullbestämmelserna sedermera icke blifvit ändrade, ehuru deras obillighet och oijenlighet på det bestämdasie blifvit ådagalagd. Deremot vill jag här framlägga ett exempel af den rätta tidpunktens begagnande och faran af ett för långt uppskof. Frankrike, som anses för prohibitif-systemets förlofvade land, behöfver, osktadt sina egna betydliga iernverk, tillförsel af svenskt jern till den icke obetydliga qvantiteten af omkring 60,000 sksapp. årligen (år 4846 uppgick exporten dit till öfver 6.4,000 skepp.) Nu har likväl bergverksoch jernverksintresset derstädes allt hittills haft det öfvervägande isflytande, att denna för Frankrikes jenmanofaktur-inrättoingar nödvändiga vara i närvarande stund är belagd med införselsafgifter till ett belopp af omkring 12 rdr skepp. pr medium taget. Med anledning häraf frågar man, hvad skäl kan en regering hafva att fortfarande vidhålla ett tullsystem, som med omkring 41!, million francs fördyrar ett behöfligt råämne och som försvårar rmöjligbeten för landets jernmanufsakturverk att concurrerå i pris med likartade fabrikater, som åst:dkommas vid manufskturierna t. ex. i England, der jerninförseln är så godt som fri fråa alla alfgifter. Man må icke tro att Frankrikes statsmän äro nog kortsynta att fasthålla dessa höga afgifter blot: för tuliintradens skull, den de nogsamt veta att de mer än väl kunde återfå på annan väg, dels genomökad import, dels genom en hos manufakturisterne uttazen högre förmögenhetsagift; nej, förhållandet har en politisk förklaringsgruod, den nemligen, attasergoch jernverksintresset disponerar ett stort antal röster i representationen, hvilka nästan hvarje iilträdande ministör skyndar att, på bestämda vilkor tillgna sig för att anskaffa ea behöflig majoritet inom oationralförsamlingen. På sådant sätt kommer hvarje intresse, hvilket ensidigt får utbilda sig, att slutligen tillvälla sig en inflytelse, som hvarken i ekoaomiskt eller politiskt hänseende kan vara nytuig eller riktig. Tillämpniogen häraf på Sverige förbisår jag, då meningen icke är att vid detta tilllfålle feamställa några politiska batraktelser; men för :temligen säkert torde få antagas, att ju längre mam vidhåller det prohibitiva systemet, desto svårare blir det, desto aflägsnare visar sig möjligheten att, utan våldisamma och skadliga brytningar äfven för det intresse man vill skydda förändra detsamma. För min del hyser jeg den öfvertygelse, att det är hög tid och att just oärvarande tidpurkten är genska gynsam för att åt våra handelsförhållanden kunra med måtta gifra en vehöflig friare rikin!eg. Exemplet med sockerfabrikationen verkar, om än långsamt, dock säcert; y det är ailtid ett obestridligt factum att, edan !ullförbudet å sockerfabrikater med år 41850 1ipphörde, Sveriges behof af dessa fabrikater i dinna stund fylles med en för konsumenterae minskal utgift af omkring 4 million rdr för året räknadt. (Fosts.)