Aftonbladet – 10 februari 1851, sida 1

Jag har kommit för att rädda dig, svårade Gomes med låg röst; din fara räddar Monserrat, jag skali uppskjuta min hämnd. Han satte sg afsides på en sten. Hans lopp hade varit långt och tröttande; stora svettdroppar runno ned på hans panna; och då han nu tvingades att kufva sitt raseri, kände han i sitt inre en slags moralisk förvirring, som gaf åt bans fasta och magnetiska bick en besynnerlig och hemsk glans. Om ej Paquita varit der, Iskule han strax baf-a mördat Estevan, om också detta mord skull? gjort honom sjelf förlorad, derigenom att hans offers skrik ditlockat fienden. Han skulle då gerna hafva slutat en tillvaro, hvari han allt för väl kände, att Monserrats maka aldrig skule deltaga. Men en dylik handling skulle bafva dragit henne i afgrunden med bonom, och han hade ju svurit att rädda henne. Han skar tänderna af förtviflan. Han undersökte sina pistoler, han utdrog sin dolk vill hälften, men han måste förblifva overksam. O! det fins ögonblick, då starka själar finna Itillfredsställelsa för sitt högmod i lidandets sköte, i det de utmana det att nedslå sig; då Idessa lågande naturer, uppretade mot sitt slägte, känna en vansinnig glädje uti att söka farorna. och döder, tröstande sig för smärtan med hatet, och för olyckan med föraktet; men dessa ögosblick fordra bulier, uppseende, faror, barusning. Gomes deremo!, tvungen tillhvila, hade ej omkring sig acnat än köld, natt orörlighet, tystnad och fara. På detta sätt förflö o flera timmar. Tarragonas plundring fortsattes. Hvilken oupphörlig åvgest! — Paqui:a, tryckande sig Jtätt intill sin man, vågade hvarken att röra sig eller andas. Döden var öfver benne:s hufI vud, vid hennes sida, i djupet af hennes själ, öfverallt. Ett ögonblick bade lidandet och oron nedtryckt hennes ögonock; men 1 dett nästa for hon upp med en förfårlig dirrniog. Hennes sömn hade kunnat lemna fältet öppet för morde:; Esteven bade ej då till sköld hvarken beines blick eiler röst. — Mordet vakar, Idolken väntar: Paquita skall ej sofva mer.