Aftonbladet – 10 februari 1851, sida 1

tegs afs ånd från Gomes, mördirne äro redan vid dörren. Smugglaren irrar, utom sig, fråa rum till um, ropande: Paquita! P:quita! Brunnen på den Jilla gården framställer sig till slut för hans blickar. Han slår sig för pannan; en id bemäktigar sig hins själ: makarne äro kanske der ; och görande sig i hast ett rep af vardiner och sängomhä. gen, efterspar han don Estevan. Han gr att söka, liksom han, i jordens dup sitt bopp och sin tillflykt. Hen nedhalar sig till bottnen af brunnen. Hvilket ögonblick för den olyckliga Paquita; Gomes och Mornserrat återfinna hvarandra, ansigte mot ansigte, på ett ensligt ställs, skida från hela veriden. Den oböjlige röfvaren påminner sig genst, 1å väl sin ed vid altaret, som sina ord i kyrkan. Han har en dolk och pistoler i sin gördel och hans motståndare är vapenlös. EH. MORDHÅLAN. Frensmännen, med eld och svärd i sina händer, fortsatte att härja Tsrragona. Iobillningen ryggar förskr ckt tillbaks. för de föröd-lsens seener, som här framstälde sig, och hvilka fiendens grymheter hace frambringat. Don Estcvans hus sattes i brand; och skenet af lågan framträngde änja ned i djupet till dea rysliga håla, dit de olyckliga makarne flytt, och upplyste den vilda Gomes drsg. På de.sa drag läste man i blodskift don Es: evans död. — Fribytaren hide först skyndat sig att nedrycka från muren ofvanför hans huvud de tåg han gjort af gardinerna, för att ej förråda sin tillflyktsort för fienderna. Seden nalkades ban sin rival, med handen hårdt pressad om sin dolk, troligen i tanke att stöta till. Paquitz kastade sig på knä emelaa dem. Gomes, hviskade hon lågt, om ni våga anfalla Mon:errat, ropar jag på ögonblicket om hjelp. Darra! mördarne äro deruppe; vi skol: dö alla, om jag ger till ett ljudo. Hennes beslut var fast, och vid minsta rörelse af röfvaren skulle hon hafva utfört det