Aftonbladet – 10 februari 1851, sida 1

öppning böjde sig en till hälften nedrasad trädstomme. Monserrat! Hvad vil du göra? sade den ängsliga makan. Låt oss nedstiga i denna brunn. Jag har lifsmedel der för tre dagarn. Hvem har ditfört det ? Jag, Paquitan. Hved! På förhand ? Vid försa Jjudet af stormklockan. Jag kar nedbissat dem i en korg; låt oss ej förlora ti den: följ mig. De båda makarne hala sig ned till botinen af detta svalg, dit förtviflan drifver dem, och draga sedan till sig tåget. I detta ögonblick bördesen åskstämm?2, som, ropande Paquitss namn, återljöd från rum till rum hos don Estevan; det var Gomes röst. Den tappra krigaren var ombord på ett af sina fartyg, liggarde ute på redden, då fransminnen börj:de stormningen. MHaps örnblick bade på första ögonkastet märkt att det var förbi med Tarragova. Säker att den segrande fienden ej skulle spara hvarken ålder eiier kör bade han skyndat sig till hamnen, och cerifrår med största lifsfara till Paquitas hus. Har hoppades att, med mod och djerfhet, han ännu iskulle fisna medel och lid att rädda föremåle: för ein kärlek, förr än hela st:den var i de Tbelägrandes vird. Hen hade en sebel för ati mörda mannen, en båt för att bortföra hustrun, Toch ett mod, som trotsade alla faror, en kraft Isom öfvervann allt. ) Nu är han bos Monserrat. Huset var öde Iban ropar. intet svsr. Han förlorar en dyrI bar tid med ony!tisa eterforskningar, han upp täcker ingen af makarne. Snart höras rysligs Iskrik på gatan. De olyckliga invånarne, förföljda al deras besegrare, falla på alla sidor för bajonetter och skott. Luften återljuder af de Irysligaste skri, u!stötta af våldförda qvinnor afgubbar, släpade i sitt eget blod, af barp Ispeisade på bajonetter). Döden är på tvi , :1) Man kastade barn ut genom fönstren och ; mottog dem på bajoneltspetsarne.