Aftonbladet – 10 februari 1851, sida 1

högtidligt förkunna, i sin proklamation, att han ej skall skona någon, i den händelse att staden intagee, och att: om Tarragona betvingas med vapenmakt, skall staden under tre dagar lem nas, utan barmheriighet, åt alla plundringens fasor. Soldater, qvinnor, barn och gubbar, allt skall springa öfver klingann. Onyittiga varningar! Tarrazonerna, som kbeslutit att ej kapituers, svara ej annat än med förolämpningar och utmaningar på franska parlamentirernas uppfordran. De roa sig med att ef:erapa raseriet hos Sucheis troppar; de spira ipgenting för att förstöra sig. Den rysliga signalen är given; de belägrande äro i brechen, och stormklockan kall;r till vapen. Estevan! ropar Paquita, instörtande; gene: ralstorm är befalld. Hör, hvilka knallar! hvilka skri! — hör! hör! fienden triumferara. Ja; det är en likringning som ljuder. Monserrat! Vi äro förlorade! Citadellet redan taget! — Och S:t Petersaftonen! — Fest för stadens skyddshelgon! — Nej, Pequita, det är omöjligt. Och tre dagar! Tre dagars pluodring! återtog jCataloniskan tillintetgjord; de skola mörda o:s alla, de barbarerpa! Gädjeropen tilltogo. Stormningen Iyckades; engelska eskadern flydde; och Tarrsgonas sköfling, Ullåten af krigets obevekliga lag, skulle snart förskräcka Spanien. Redan kullkastade de segrande fransmänonen, nedstörtande från höjden 2f förskansningarne, allt framför sg. Staden, öfver!emn:d åt deras bämnande raseri, jörhirjades med ed och svärd. Ingen nåd, ingen barmhertigbet. Förödelsens engel hade bö j:t sitt värf. ,Heliga jungfru, haf förbarmande med oss! suckade P.quita, kväböjarde cch darronde af hemska aningar. Don Estevan upptyfter sin meka. Han drager henne med sig till en vid brunn, pacerad i midten af en af desmå gårdar, söm tillhörde hans hus. Denna brunn var då uttorkad, ja, man .kunde till och med ej påminna sig att någonsin hafva sett vatten deri; och öfver dess