Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 2

OO rr denna målning som du varit så mycket sysselsatt. Den har gjort dig sorgsen — lemnat oss båda olyckliga. Låtom oss icke gå — låt mig ej se den! Hennes rörelse tilltog häftigare. Han såg det, och hans ansigte antog ett uttryck af förtviflad glädje. Ja, men du måste se den — du skall se den och skåda min seger, min största seger i denna konst och kanhända min sista. Jag skall aldrig mera röra penseln, och vill du vägra att betrakta mitt sista och ädlaste verk? Fy! det vore orätt mot mig och en stor skam för dig, Aurelia. Kvw! Du arbe.e, hvarpa du bod med köld tänker, har bragt mig frid snarare in smärta. Det har gjort mig döden snarare förtrolig än fruktansvärd. Om det har beröfvat mig mitt hopp, har det lemnat mig utan örskräckelse.n Beröfvat dig ditt hopp, min Coelius,, sade mstrun, ännu dröjande och i en dödlig förkräckelse. Just så.n Och hvarföre, o min man, hvarföre?, Tala ej, qvinna! Ser du ej att vi äro inom rafvens skuggor ? Låtom oss ej nalkas — låtom oss gå hän!n opade hon bedjande, med tilltagande rörelse. Ja, bifva dul gvarade han, nväl må du let. Pomponii fäder, sedan två tusen år, väfva kring oss på sina osynliga vingar. De ndra öfver att en romersk qvinna närmar sig åra gamia Lucumaners boningar.n Ea romersk qvinnal, utropade hon förerående. Min Coelius, hvarför detta?, År du icke det? Jag är din hustru.n Ar du säker på det?, Så visst som gudarne lefva och se oss, är g din, denna timma ochiför evigt! Må gudarne dömaldig, qvinna, svarade han