Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 1

jan efter en mellantid af några få sekunder ill sin hustrus kammare. Ännu sof bon. Tan lutade sig öfver henne och blickade allsarligt och noga på denna skönhet, som smäran blott tycktes hafva förlänat en högre ljufhet. Han såg på henne med dessa allvarliga, kärleksfulla ögor, hvilkas uttryck aldrig kan missförstås. Ännu älskade han Henne, fastän en Hög, oöfverstiglig mur getiom en fallen själs intriger blifvit rest mellan hans och bennes hjerta. Han stod tyst med en återtänd ömhet i sin blick. Hennes sötnn, fastän djup, var likväl ej Helt och bållet lugn. Fruktansvärda bilder föresväfvade hennes inbillning. Hon gjorde en rörelse af förskräckelse shyftade och utropade: ,Rädda, o rädda och skona honom — Fiavius, min kära Flavius!s — och hennes andedrögt blef åter fri, och hennes läppar sjönko ännu en gång till hvila. Men fruktansvärd var den förändring från sorgsen ömhet till ångest och förtviflan, som öfvergick Coelii drag, då ban lyssnade till henne: skrik, Hastigt slog han sina bopknäppta händer för pannan skakade dem förfärligt mot den sofvande qvinnan cch störtade vildt ur rummet. Vv. VANDRINGEN TILL GRAFVEN. Det var eftermiddagen af samma dag, en varm och lugn eftermiddag, på hvilken både foglar och vind tycktes råda till nöje och hvila. Förfriskningar fyllde bordet framför vår Coelius och hans hustru, Italiens utvaldaste frukter och läckerheter, som i sednare tider väl skulle bafva anstått Luculli sällskap. Bägaren var böjd i bådas händer och Aurelias bjerta kände nästan samma glidje som den hennes ansigte uttryckte. Den återspeglades i hennes mans drsg. Hans panna var icke längre mörk. Tonen i havs röst var hvarken kall, vred, eller förtvifled. En förändring — hon visste icke