Aftonbladet – 4 februari 1851, sida 2

Den Parlamentariska styrelsen. Vi fortsätta i dag den i gårdagsbladet började ariikeln om Den Parlamentariska styrelsenn, och öfvergå nu till de utlofvad2 citaterna ur Tidens från Ed. Rev. hemtade uppsatts. Efter en kort ingress förekommer följande, som den skottska auktoriteten genom Tidens mun predikar: Den första olägenheten, som vidlåder hvar rtesresentativ styrelse, hvarest rösträtien är utsträckt sill alla, är denna: — den ställer i spetsen för ärenderna icke ovillkorligen de visaste statsmän, ej beller de skickligaste förvaltare, utan helt enkelt de effektrikaste talarne och de populäraste ledarne. I ett land, hvarest massan af folket är så mycket i vana och håller sig så fast vid rättigheten att uttrycka siaa opinioner på allmänna möten, och hvarest periodiskt candidaterna tilltala menigheten från tribunerna, — måste rhetorisk förmåga gälla betydligen och förskaffa dess innehafvare ett anseende, som ofta vida öfverträffar hans verkliga värde. I ån representatif församling, hvarest alla regeringens dtgärder och alla natiocens intressena äro föremål för daglig och muntlig discussion — måste ock fintligheten och kraften i debatten, konsten att arrangera uppgifter för åhörarnes behof, talets ledighet, snabb uppfattning af motståndarns snedsprång och konsten att kunna dölja egna, vara egenskaper som till en ansenlig höjd upplyfta oratorn. Det är dessa gåfvor, vida mer än djuphet i insigter och administrativ skicklighet, hvilka bereda öfvertaget i folkförssmlingar ; och det är ibland desse ledare som, af consti:utionel etikett, om äa icke af constitutionel nödvändighet, statens ministrar utses. Klart är, att sådane män ej kunna förbigås vid utbelningen af sysslor, hvilka tankar man än hyser om deras duglighet derföre. Så länge ett arislokratiskt element ännu genomgår vår constitution (och måtte det länge genomgå den!) kan ej blott vältalighet, ej ensamt lysande skicklighet i debatten, bringa sin man till ledningen af ett parti i England ; men äfven här är sådant likväl ett hufvudsteg, och måste öfverallt vara hufvudsteg dertill; en slik position är derjemte allmänt erkänd såsom berättigad till en hög plats j förvaltningen. De män. som i underhuset eller franska kammarn intaga främsta rummen bland debatteurer, hafva det medvetandet ett de äga en gifven rätt till statens förnämsta embeten, eå snartderas parti hinner till väldet, med den stilnaden åtminsto: ne, att det i England är talandet,i Frankrike skrifvandet, som är hufsvudsaken Hvad svar får nu hela detta ordsvammel af de faktiska förhållandena? I Frankrike befinna sig de förnämsta talarne icke i regeringen: Thiers, Lamartine, Odilon Barrot m. fl. äro der icke. I Förenta staternas senat sitta visserligen goda talare; men sådane, som tillika bevi at oig vara praktiskt duglige, erfarne, djupt och klokt tänkande män, i sådana ämnen nemligen, som angå samhällets andliga och lekamliga bästa. Att de ej kunna eller vilja på ett tyskt, halfmystiskt sätt konstruera universum, för att dermed arbeta antokratien i händarna, eller för ait bevisa allt hvad en hierarkisk skola önskar bevisadt till vidskepelsens qvarhållande eller ökande bland folket, är väl möjligt; men detta må räkvas till dessa senatorers heder. — Ivad skulle väl för öfrigt ligga för mening på bottnen af den i artikeln antydda tanken, att i ett land med s. k. parlamentarisk styrelse ställes i spetsen för ärendena icke ovilkorligen de vwisaste statsmän, ej heller de skickligaste förvaltare, utan helt enkelt de effektrikaste talarne och de Populäraste ledarne?, Skulle väl ett folk, som genom sin representation kan utöfva någon inflyielse på sin regering, med flit vijja hafva i spetsen för sine ärenden andre än de visaste och skickligaste? Nej; omöjligt; men det kan misstaga sig, och råka med sin smak falla på pratmakare (Tidens effektrikaste talaren o. s. v.). Utan tvifvel måste sådana misstag vara görliga; men säkert är, att de aldrig ske med vett och vilja, enär ett folk icke älskar att skada sig sjelf; och att sålunda uppkomne personer icke helier förmå bibehålla sig länge. Men det intressantaste motargumentet emot nyssnämnda satts erhålles genom att helt enkelt betrakta, huru de män äro, hvilka en oparlamentarisk regering använder, samt hvilken större garanti den har att erbjuda mot olyckan at begå misstag och vid valet af staters organer falla på skrala individer. Vi vilja icke genomgå raden af våra egna illustra statsmän; men historien om Europas absoluta monarkier må tala. Härtill kan fogas den vigtiga omständigheten, att då ett folk gör dylika misstag, sker det alltid ofrivilligt, och kan både lätt och snart botas genom sådane mäns aflägsnande, hvarpå nationen bedragit sig; hvaremot exemplen äro talrika nog på antinationelle och förderflige embetsmäns anställande i oparlamentariska länder, med flit insatte oaktadt kännedomen af deras dåliga egenskaper, samt endast antagne för deras talang och bered viliighet-at så en oinskränkt furstevilja tillhanda, med hvilket onda tillika förenar s:g svårigheten, att få lylika män ur styrelsen i ett sådant land aflägsnade. Längre fram i artikeln yttrar efter Tiden Ed. Rev. Verkan deraf — nemligen af att nationer hafva ria institutioner, hvarom litet ofvanföre talas — blifver den, att till en betydlig grad göra de agstifrtanie kamrarna till etw slags. lils de juslice, som blost hafva att inregistrera folkbesluten. Huruvida detwta är en olgcka eller ej, lemna vi här lehän; men syftningen är tydligen märkbar så i England som i Amerika och Frankrike. Samma orsak verkar till att förvandla Ministrar från organiserande, initiativtaganed och verkligen styrande tatsmän till blotia verkställare af folkviljan. De lags egenskaper vi af dem fordra biifva derigenom väsentligen heit andra; administrativ skicklighet är nera specielt bshöflig än förmåga till en philosohisk lagstiftning; och emedan det nu finns föga um eiler liten öppning för en herrskande statsman, lir det mera vigtigt att äga dugliga embetsmän, vilka med omdöme och skicklighet kunna vVerktälla folkets beslut Nåväl: hvad ondt ligger i allt detta? Det nnebär ju ingenting annat än hvad som bör rara, nemligen att nationen sjelf genom allnänna tänkesättet utöfvar inflytelse på sin leislatur. Frågan är just hvad som menas oeh ör menas med verkligen styrande statsmänn, ch med verkställare af folkviljans. Tänker an cv under dat förva anda k Ca: an